Folket flyr fascismen

Det finns många aspekter av fascismen och de är nästan alla i svang för dagen, men det är svårt att avgöra för oss som inte har varit med om den där gammelfascismen vad som är viktigt och riktigt. Ett av de populäraste påståendena ä

r att Putin och Trump skulle representera den nya tidens fascism tillsammans med mindre betydande fascister som Orban och den nya ultranationalistiska makten i Polen. Märkligt nog finns inte Erdogan med på listan, inte heller IS eller Saudiarabien, men det har väl sina skäl. Att varna för fascisten Putin samtidigt som avtal tecknas med fascislamisten Erdogan är inget förtroendeingivande beteende, särskilt inte när det gäller tankar om fascism. Det stämmer inte heller med förnuftet att sympatisera med islam och hysa antipati mot ortodoxi, eller om vi nu älskar araber och hatar ryssar, eller kanske är förtjusta i semitiska folk och känner ovilja mot europeiska. Det är bara att välja kategorisering efter tycke och smak, kärnan är densamma. Men fascismen finns inte eller finns bara för att våra kategoriseringar råkar vara laddade med plus eller minus.

Det sägs att fascismen är en diktatur, där ledaren dyrkas och hela samhället är i samklang i samma rörelser, där offentligheten tränger sig in i det privata ända in i biologin. Det sägs också att i ett sådant samhälle är det ekonomisk-ideologiska målet den korporativa staten, alltså staten som ett företag, till exempel Sweden Corp., där både industri, media och till och med människor ägs av staten. Den totala fascistiska ideologin gör till skillnad från andra former av diktatur anspråk på att dessa rörelser och denna samklang mellan offentlighet och privat sfär är världsomfattande. I fascismen finns också läger, där fascismen internerar icke-människor, icke-medborgare, levande lik som påminner medborgarna om hur bra de har det.

Jämförelsen haltar nog, men ovan skulle mycket väl kunna vara en beskrivning av antisemitismens, globalismens och de totala anspråkens Sverige idag. De senare finns sammanfattade i liberalismen, som tror sig ha vunnit något sorts seger under de senaste 25 åren och därmed har bevisat sin giltighet för hela världsutvecklingen. Så är knappast fallet i den objektiva verkligheten, men tron att det är så visar hur fascismens föds och göds. Det är drömmen om tusenårsriket och historiens slut. Den viktigaste aspekten av den moderna fascismen är nog invandrinspolitiken och de idéer som ligger bakom. En nyfödelse av nationen med semitisk hjälp, där födelsetal och BNP stiger för varje lägerfånge, åtföljs av hysteriska rop på smyckeslagar, numrering av fångarna, id-kontroller för att sålla ut välkomna och ovälkomna och, framför allt, en intensiv politisk kamp - likt klasskamp eller raskamp -, där semiterna återigen får en särskild relation till staten med både särskild rättigheter och privilegier, men även till det som idag kallas eliten, som med alla medel, i media, i samhällsnarrationen, i skolan skall skydda semiterna mot social diskriminering och meddela staten minsta lilla kränkning. Därför blir semiterna också utsatta, där attackerna mot semiter är en kritik och ett motstånd mot den nya, globalistiska, totalistiska internationalstaten. I samhället hatas semiterna både som klass och som etnos med religionen som främsta hatsymbol. De anklagas för lättja och ett korrupt förhållande till staten. Den politiska kampen blir samtidigt en legitimering av makten, som underblåser kampen för att visa sin nödvändighet och duglighet. Hela offentligheten rasar samman i kampen, kampen fortsätter envist bland ruinerna. Det handlar om en avsiktlig massproduktion av fiendelik, som dels skall legitimera hemmapolitiken och erövringen av världen genom att i krig skapa stats- och hemlösa, laglösa, semiter att importera för vidare hatproduktion. Vem som startat krigen meddelas inte, av förståeliga skäl. 

Den nya fascismen, den totala liberalismen, angriper nationerna i grunden, som sedan drygt 200 år har varit likhet inför lagen och mänskliga rättigheter. Både semiterna och eliten får bostäder utanför bostadskön, och åklagaren kan inte längre bevisa att det (dvs mutan) var en muta eller korrupt beteende. Han kan inte bevisa att det som hände hände! Lag och rätt försvinner ner i en avgrund, så också när semiterna tilldelas gratis bostad som medlemmar i den nya liberala nomenklaturan. Den stora paradoxen mot gammelfascismen, där liken arbetade sig in i döden, är det faktum att dagens semiter förgås i total lättja. De båda grupperna står utanför det rättsliga samhället. Orsaken till att spektaklet får fortsätta inför öppen ridå är ett tyst samtycke, som i sin tur är avhängigt ett samhälle i kris, där alla klamrar sig fast vid dem illusioner som finns kvar i fruktan för arbetslöshet, rotlöshet när nationen sönderfaller, laglöshet och en allmän känsla av att inte längre vara önskvärda i det egna samhället.

Den totala nyfascismen har givit upphov till ett vakuum i nationalstaten som fylls igen av oförklarliga och obegripliga övernationella strukturer, byråer och kommissioner, vilka ingen har valt och ingen förstår. De nya organisationerna leds av bleka fjantar utan vare sig intellekt, karisma eller politisk handlingskraft. Det finns ingen ledare, varken nationellt eller internationellt, och massan av bleka fjantar blir utom sig av rädsla vid minsta tecken på ledaregenskaper, som hos Putin. Rädsla för att bli avslöjade. Under årtionden har dessa fascistiska fjantar byggt upp ett hat i samhället, mot allehanda "diktatorer" i världen, "aggressiva folk", utvecklat en medial och finansiell arrogans, hetsat mot patrioter och varje förnuftig kritik av den beträdda vägen utan att förstå hur farligt detta är. Nu när dammarna brister och folken söker en ledare som kan rädda en sjuk kontinent från historiska upprepningar, ropar fascisterna Fascism! Den som inte kan övertyga, måste förvirra, var också Goebbels motto. Fascisterna talar inte som fascister, men de är fascister likväl. På samma sätt varnade Hitler för hotet från öst, där alla nickade instämmande och hängde med i kriget, satte i enhälligt samtycke semiter i läger och trumpetade ut sanningen om den röde diktatorn. Ryssland är ett stort land med regelbundet återkommande stora ledare, som på 100 år har besegrat fascismen, kommunismen och snart den lika totalitära globalismen. Det intressanta här är att fascismen inte kommer att besegras tack vare fria media, mänskliga rättigheter eller någon särskilt lyckad historisk utveckling, teknologi eller ekonomi. Fascismen kommer att slås ned därför att det finns ett utvalt folk, som inte vill vara det, som med en suck och en svordom över dessa västerlänningar kommer att försvara sitt land. Ett folk och ett land. Och en ledare. Det låter nästan som fascism.

Sök

Vinaora Visitors Counter

383955
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
435
875
13086
355776
53465
58138
383955
Your IP: 54.167.29.208
2018-02-23 10:38