Liberalismens slut

Det märkliga med Fukuyamas berättelse om historiens slut är att den tar sin utgångspunkt i Hegel, liberalismens och upplysningens främste filosofiske motståndare. Berättelsen om liberalismens triumf

för 25 år sedan begår också misstaget att förknippa liberalism med demokratin, där begreppen blir nästan synonymer. Som vi kan se i länder som Sverige, där samma misstagna begreppsröra råder, har liberalism ingenting med demokrati att göra. Ännu tydligare blir denna begreppsförvirring om vi riktar blickarna mot USA. 

Demokrati är det förnuftiga, statens, familjens och personens skyldigheter gentemot varandra, medan liberalismens godtycke är grundad i sökandet efter eller övertygelsen om vad som är rätt och orätt, personens subjektiva frihet att inte uppfylla sina skyldigheter men kräva sina rättigheter, vilket raserar staten och familjen, alltså den berömda systemkollaps som kunde observeras i verkligheten helt nyligen i hela Europa, framför allt i Ukraina. I det senare fallet raseras staten genom att människor flyr den, i det förra fallet genom att människor söker sin tillflykt till annan stat än sin egen. I Mellanöstern har det liberala raserandet av staten nått en katastrofal fulländning. Det enda land i Europa som lyckats stå emot liberalismens godtycke är Ryssland, som också ser ut att vara Mellanösterns enda hopp. Ryssland visar i sin postsovjetiska utveckling att det finns ett liv efter liberalismen men att det är svårt att tänka sig en samhällsmodell bortom demokratin. Denna modell skulle kunna kallas nationaldemokratisk. Den avgränsar sig mot nationalismen genom att inte förhäva sig mot andra nationer, och den tar avstånd från liberalismen genom att stärka staten och familjen. Den tar också ett steg bort från parlamentarismen genom att fördjupa demokratin på det viset att parlamentets makt förflyttas till folket och ledaren. Parlamentet blir en lagstiftande passage mellan folk och ledare. 

Nationaldemokratin har ingen annan ideologi än landets och folkets bästa. Den har ingen mission, inget budskap till världen, den är därmed det rena förnuftet. Nationaldemokratin finner inte på nya ting i familjen och staten, den försöker förverkliga det som redan finns i dessa begrepp. Den bygger upp det igen som liberalismen har raserat. Därav raseriet i världen, liberalismens dödsdans. Nationaldemokratin förnekar liberalismen redan däri att den inte erkänner liberalismens fiendskap och fientlighet. "Våra vänner i Väst", brukar Putin uttrycka sig. Liberalismen, som bygger sin existens på att befria, liberalisera, allt och alla genom att ta död på Den Andre och sedan fira segern, till exempel i kalla kriget, eller en "diktators" avlägsnande, tills alla är döda och historien tar slut, som hos Fukuyama, måste dikta fram ett hot från nationaldemokratin. Därav det aggressiva hyckleri som kan ses live i Syrien och FNs generalförsamling, där liberalismens Stor-Inkvisitor utan att rodna kallar sig "Guds medarbetare" i befrielsen av världen. Sveriges utrikesminister intar talarstolen och förbannar folkens kamp mot terrorismen och kräver att de slutar kämpa, för terroristen är liberalismens krigare. Terroristen växlar efter behag i sin skepnad, från obeväpnad oppositionell till revolutionär krigare, men målet är och förblir att rasera staten och familjen. De är också Guds medarbetare. För liberalismens kärna är att inte vara en stat, utan en förening av "församlingar", ett liberalt Lebensraum, som utvidgas av Guds medarbetare.

Liberalismen kommer att dö när liberalismens terror når sin gräns: nationaldemokratin. Den företräds idag av Ryssland och Kina, medan liberalismen kämpar för sitt liv i USA och verkar ha förlorat slaget i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Hegel sitter på sin tron och ser förnuftets ande vandra mellan folken och historien gå vidare. Bortom liberalismen.

 

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

383955
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
435
875
13086
355776
53465
58138
383955
Your IP: 54.167.29.208
2018-02-23 10:38