Translate

Jag anklagar

Till Sveriges statsminister

 

 

Läsaren vet nog att det här brevet, liksom alla tidigare texter, aldrig kan publiceras, vare sig som broschyr eller pamflett eller som artikel i någon tidning, förutom då Tidningen Kulturen, där det jag skriver kan få större spridning och göra ett litet men ändå intryck. I denna tid finns ingen redaktion med mod och självständighet dit en oberoende intellektuell skribent kan vända sig. Det finns ingen tidning, som skulle kunna tänka som jag eller på något sätt känna sympati för sökandet efter sanning och frihet, en sida eller en halv i någon utgåva i hela det massmediala utrymmet som ens kunde erkänna att liknande tankar finnes. Den här texten kunde inte ens bli offentlig som insändare. 

Bäste herr statsminister,

jag måste tyvärr antyda att Din regering, som kom till stånd efter år av vanstyre, särskilt i utrikespolitiken, riskerar att förlora den ära och heder som folket var redo att utdela. Det kan också vara så att skam och nesa lurar bakom hörnet. Alla de hjärtan som var redo att brinna, slocknar ett efter ett allteftersom ingen ny politik produceras, utan tvärtom den tidigare skamlösa falskheten fördjupas. Arbete, sanning och frihet skulle ju bli det nya mottot för denna regering, trodde jag och många med mig. I dagarna har landets försvar övat anfall mot Ryssland i amerikanska ledband - utan att kräva eller utlovas försvar mot eventuellt ryskt försvar -, i en medveten och förödmjukande uppvisning i undergivenhet. Det kommer för alltid att stå inskrivet i böckerna att det var under denna regering som det kalla kriget startades igen, visserligen av USA i Natos skepnad, men från svensk mark och på svenskt initiativ. Där kommer för alltid att stå skrivet att det inte fanns något ryskt hot, precis som det inte fanns några irakiska massförstörelsevapen, libyska terrorister, egyptiska demokratisträvanden, ukrainska frihetskämpar eller syriska diktatorer. Men det får vi läsa senare, när Ryssland åter segrar i Nordiska kriget.

Men jag tar mig friheten och fräckheten att säga sanningen, eftersom jag har lovat mig själv att inte ljuga i så stor utsträckning som möjligt. Det är min plikt att säga min åsikt, eftersom tystnad betyder medgivande och eftersom jag annars skulle ligga sömnlös, förföljd av vålnader från det förflutna, förföljd som en jude 1933 eller en ryss 2015 för brott de aldrig begått. Det finns säkert fler hederliga människor, som vill säga Dig ett sanningens ord, som liksom jag är övertygade om att Du inte känner sanningen. 

Jag vill först och främst säga sanningen om Ukraina och fördömandet av Putin.

Ukrainas fall initierades av Eastern Partnership med Sverige i en ledande roll, framför allt då den amerikanske springpojken Carl Bildt. Från början till slut kommer Ukraina 2014 att vara förknippat med Carls onda ande på samma sätt som en annan stridsglad Karl förknippas med Poltava därstädes. I den här affären kommer allt att klarna först då denne senare Carl ställs till svars i en objektiv undersökning av hederliga historiker. I den här människans huvud, syns det mig, härskade total röra och idioti, ett historiskt-romantiskt virrvarr av familjehistoria och maktgalenskap, som hämtade ur den billigaste kiosklitteratur; här finns hemliga möten och privata kontrakt med främmande regeringar, spektakulära påståenden och självsäkra förvrängningar av verkligheten. Det var han som hela tiden eldade på den ukrainska terrorn mot det egna folket, det var han som ropade - från Kiev - att ryssarna hade invaderat landet. Han uppfattas av Ryssland som ett sjukt skämt, som inte ens är roligt längre. Han är en svensk med blod på händerna. En skam för mitt land. Och ditt, herr statsminister. Men om denne egenmäktige utrikesminister har en stor del av ansvaret för oron i Europa idag, betyder detta inte att det räcker att stoppa undersökningen här.

Sverige har under en tid, ungefär sedan stödet till bombningarna av Jugoslavien och folkmordet på serberna, framför allt i Kosovo, kommit att bli en krigande stat. Det är som om landet efter Palme har sökt en väg, men blivit stoppade på färden av en aggressiv amerikansk makt i eufori efter Sovjetunionens fall, vilket efterhand gjort Sverige till en lydstat utan självaktning. Det har uppstått en bild av Sverige som betydande i världspolitiken, men den är falsk. Den är inympad i fåfänga hjärnor på samma sätt som George Bush fick rekommendation av CIA att uppmuntra Carl Bildts fåfänga, eftersom han då kunde vara till nytta. 

Sökandet fortsätter än idag, då Sverige står vid ett vägskäl i den europeiska politiken. Tyvärr fann Margot ingen annan råd än att göra värre än Bildt. Det behövs en ny utrikespolitisk skolning i Sverige. Det är bara löjligt att förlägga skulden till ett land och en man. Som läget ligger nu har Sverige diktat fram ett brott mot freden, förvisso tillsammans med andra, men i en ledande roll, anklagat oskyldiga människor och deras statschef för detta brott, lynchat detta folk och dess ledare i trollmedia i ett försök att tränga landet och dess ledare mot väggen. Allt i syfte att under denna skenrättegång tvinga fram ett erkännande av detta brott, som begåtts av den som anklagar. Det finns självklart andra som lagt sin smutsiga hand vid detta motbjudande hantverk, statschefer, generaler och diplomater, vilka likt barn skrikit sig hesa om skulden och pekat flockinstinktens fula finger åt en oskyldig. Inte en bild, inte ett dokument, inte ett uttalande har kunnat presteras, enbart massmedial spiritism, ockulta rapporter och militär exorcism. Det är omöjligt att beskriva alla fega förvrängningar mot den stackars Putin, allt slugt förtal och illvilligt feltolkande, alla galna militärrapporter och monstruösa angrepp, framhetsade i de faktiska gärningsmännens brusiga hjärnor. 

Den som bevarat sina sinnen i nyktert tillstånd, och även känner ryssar och Ryssland ingående, inte ytligt som en gammal ambassadör, eller ett välavlönat troll på plats i en kolonitillvaro med annat uppdrag än att lära känna landet, läser hela historien med håret på ända och rysningar längs ryggraden. Västerlandet tog Ukraina som gisslan och hotade Ryssland med alla möjliga vedervärdigheter, om landet inte betraktade den dödliga föreställningen tigande. Ukraina, den friska, sydöstra delen, ropade i förtvivlan att ryssar alltid har och kommer att leva och tala på ryska.  Men nej, ropar omtöcknade byråkrater, generaler och vettlösa poängmakare och viftar med hela processens enda bevis, en futtig papperslapp, ett töntigt dokument, som inte bara är ett förräderi mot Ukraina och landets verkliga intressen, utan också ett sanslöst bedrägeri, där varenda paragraf är helt utan värde, förutom den som 50 miljoner ukrainare trodde på, paragrafen om visumfrihet, den som, hör och häpna, inte nämns med ett ord i dokumentet. För den dag visumtvånget avskaffas för ryssar, ukrainare och vitryssar, faller drömmen om Europa som en sten från himmelen. Ja, i Ryssland är drömmen för länge sedan inte sann, den har till och med förvandlats till en mardröm. Jag upprepar denna händelse av den anledningen att det var detta dokument som startade hela häxprocessen och är en nekrolog över den europeiska historien. Det gäller både Ryssland, som nu bjuder oss farväl, och Västerlandet, som i förloppet förlorade hälsan och insjuknade i hög feber och inflammerad rättvisa. Jag försöker i mina skriverier visa att detta är ett misstag, att det envisa ljugandet om det egna brottet bara fördjupar klyftan mellan Västerlandet och Ryssland, lögnen och sanningen, brottet och rättvisan. Om företaget från början var ett misstag, ett klumpigt olycksfall i arbetet, handlar det nu om fanatism och fördomar, fascism och folkmord. Hur vi än betecknar saken, är den till slut bara en dumhet, som sprider sig till områden vi minst anar. Men är vi verkligen så dumma att vi inte kan stå emot och stoppa den, herr statsminister?

Stor-Inkvisitorn har insisterat på att Putin ställs inför rätta i Värdsdomstolen utan att grunda sin begäran på fakta, i varje fall inte synligt presenterade. Det som presenteras är en liknelse med ebola och påståenden om att Krim annekterades. Det har också framförts anklagelser om rysk trupp i sydöstra Ukraina och nedskjutning av civilt flyg. Sverige och svenskarna har gripits av fasa, människor talar med darr på rösten om krig och vedergällning, hemska nyheter sprids, andra förtigs eller förbises, medan Putin och ryssarna liknas vid monster som hotar världsfreden. Svenskarna välkomnar redan den fällande domen och tycker att straffet gott kunde vara hårdare. Svenskarna är rörande överens om att Putin måste avsättas i demokratisk ordning och kräver att Putin och ryssarna förvisas till en öde ö (bara inte Gotland!), vilken fartyg med Europas folk kan passera för att skrika okvädingsord och spotta ut sin vämjelse. Men finns det verkligen fog för dessa knappt nämnbara hemskheter, begångna av ryssar, är de verkligen så farliga att Europa hotas av krig och undergång?

Inte alls. Detta struntprat är ingenting annat än ett hopkok av dravel och fantasier.

Hela högen av falska påståenden har fabricerats för att dölja en klantig statskupp, iscensatt för att underteckna ett värdelöst dokument. För att förstå det räcker det att studera anklagelserna lite närmare. Då töms de genast på sitt innehåll. Att anklaga en människa och ett helt folk på sådana grunder är ju helt enkelt olagligt. Ingen anständig människa kan undgå att bli upprörd vid läsningen av de dokument som produceras eller förargelse över de bestraffningar som utdöms. Putin tar emot ett Krim på flykt undan de fasor som nu utspelar sig i Ukraina. Vilken brottsling! Putin hindrar inte ryssar som hjälper ryssar, släktingar, vänner. Vilken brottsling. Putin är smart och orädd. Brottsligt. Putin är lugn men snabb i beslut. Brottsligt. Alla dessa naiva utbrott i massmedia, utan tillstymmelse till bevis eller belägg. Det enda som finns är ett associationsavtal, som inte gäller och som inte på något vis kan legitimera det som sker i Ukraina. Det är dock ingen som viftar med den överenskommelse som undertecknades av utrikesministrarna i Tyskland, Frankrike och Polen i januari 2014, då blodbadet började. Av någon underlig anledning försöker man istället vifta med dem båda Minsk-avtalen, men de är ju författade av Putin och skall uppfyllas av Ukraina! Det senare landets president jagades iväg när han uttryckte kritik mot åsikter och åtgärder som påtvingades honom och landet. Det sägs att det ukrainska folket ville bli av med presidenten, så det som skedde var helt i sin ordning. Men det var faktiskt ingen som frågade det ukrainska folket, och det är helt klart att långtifrån alla ställde upp på det kaos som många förutsåg. Det var en trång krets av tveksamma figurer som tvingade in det ukrainska folket i fällan. Det ukrainska folket lurades i en dödsfälla.

Hela historien står och faller med det famösa associationsavtalet, som inte har trätt i kraft och som ingen har presenterat till innehållet. En läsning visar att det inte finns något att diskutera, mer än det faktum att Ukraina inte får sälja sina varor i Västeuropa, samtidigt som Västeuropa får sälja alla sina varor i Ukraina. Eftersom avtalet är en tom fras, har de som ligger bakom frossat i tal om visumfrihet och Nato-inträde. De senare argumenten har blivit de viktiga ex post facto, det som ger hela blodbadet dess legitimitet, de landvinningar för vilka ett land och ett folk offras, inför vilka vi andra skall stå stumma av beundran och hänförelse som inför Guds underverk. Men jag hävdar bestämt att det inte finns några sådana argument eller landvinningar, särskilt inte de som presenteras här. Ett urvattnat byråkratiskt dokument om ingenting är vad vi har, rättare sagt ukrainarna, ett papper som inte ens duger att torka sig därbak med, långt mindre torka upp blodet. Att tala om ett dokument med betydelse för landets utveckling eller av sådan vikt att människor måste dö - aldrig i livet! Det är en avgrundsdjup falskhet, desto mer motbjudande och avskyvärd som de verkligt skyldiga i historien går fria och firade och skyddas av en mur av tystnad. De slår på stora trumman och gömmer sin inkompetens bakom folkets oro, tvingar folket till tystnad med sina hätska utfall, förvrider människornas hjärtan och gör dem dumma med hjälp av förtal och falska förespeglingar. Det finns faktiskt inget värre brott mot mänskligheten, varken den privata eller den globala.

Så ser jag på saken, herr statsminister, och så vill jag beskriva det misstag som sker. De självklara moraliska argumenten, Putins och ryssarnas hållning, frånvaron av belägg, fakta och simpel logik samt Putins och vanliga ryssars klarlägganden kan inte annat än övertyga oss om att Ryssland och dess ledare är offer för en fanatisk eufori, fylld av byråkratisk fåfänga och fördomar om farliga ryssar i en skamlig tid.

Det behövs också ett par ord om förhållandet mellan makt och folk. I ett och ett halvt år har det stora flertalet hederliga människor med oro följt utvecklingen i världen och i den ukrainska spegeln så som den presenteras för vanliga dödliga. Det skall läggas till deras heder att de envist söker svaren på sina frågor, och de flesta finner en del rimliga svar, men inte i det som av tradition kallas massmedia, utan tack vare internet.

Jag skall här inte uppehålla mig vid det faktum att dessa tvivel inför den presenterade bilden i gammelmedia växer över i en övertygelse. I processen fram till en mera sann bild, sker stora förändringar i samhället och förhållandet mellan makt och människa. Som hjälp på traven har Ryssland numera en flerspråkig röst i världen, där det presenteras argument och fakta, vilka sammanställs i en förödande jämförelse. Misstankar hos den svenska allmänheten om att allt inte står rätt till med verklighetspresentationen sprids sakta men säkert, makten ger alltfler tecken ifrån sig som tyder på vacklan och hysteri i takt med att det blir allt troligare att information har förvanskats till oigenkännlighet och allmän fördumning.

Det går att föreställa sig Margots vånda inför det stora beslutet. Hon var den nya utrikesministern, den populära, nästan folkkära tjejen, som gav hopp om fräscht nytänkande och intelligens. Det hade kunnat bli en rättvis utrikespolitik av gammalt gott slag. Men hon vågade inte, kanske av rädsla för den inarbetade allmänna opinionen, kanske av fruktan att dra ner byxorna på hela det utrikespolitiska etablissemanget, och inte bara det. Det var en kort strid med samvetet och det som hade förklarats som statens intressen, som hon trodde.  På ett ögonblick tog det onda överhanden. Hon gick på tvärs mot samvetet och gav sig in i det fula spelet. Från den dagen har hon missbrukat sitt ämbete och givit sitt namn åt föregångarnas brottsliga hantverk. Hon är nu lika skyldig som de, nej, ännu mer skyldig, eftersom hon i större utsträckning hade ett val, men valde att inte göra det. Det är svårt att förstå. Hon visste att Ukraina var ett misstag och att Ryssland är en europeisk demokrati, väl rustat att jämföras med den fredliga svenska nationen på 1970-talet. Hon visste också att Putin väl tål att jämföras med Palme, men hon vågade inte säga det, knappt tänka det. 

Det är nu varje hederlig människas plikt att i rättvisans namn ropa till makten om detta oförnuft, för molnen mörknar och det mullrar i horisonten. Sanningen kommer en dag att slå ner som en blixt. Varje hederlig människa, varje svensk, som annars är snar att framställa sig som världens räddare, måste försöka stoppa detta ödesdigra misstag, som hotar att fördärva samhället. Det är förenat med livsfara att inte erkänna misstaget, att fortsätta ljuga och sjunka allt djupare ner i en förvanskning av rapporterna. Vi förlorar greppet om vår egen verklighet, vi förlorar den ukrainska kulturen till mörka krafter, vi förlorar Ryssland, den europeiska civilisationens och de europeiska värderingarna sista fäste. Utan Ryssland inget Europa.

Allteftersom sanningen banar sig väg genom Europa fram emot Bryssel, blir motståndet desto mer frenetiskt. Hela Unionen darrar som en Sovjetunion under trycket från 100 miljoner ryssars krav på anständighet i politiken och Putins kontrasanktionspolitik. Småaktighet görs till storpolitik som hat, till lokalpolitik av rädsla. Små, låga amatörer på alla möjliga områden uttalar sig utmanande självsäkert och slår världen och Moskva med häpnad med sin fräckhet. Stora statsmän och fredspristagare har tappat handlingskraft och huvud och flyr undan meningsutbyte som skrämda barn och fega uslingar. Statschefer  finner på galna upptåg och hisnande undanflykter, allt för att visa på den ryska skulden och den egna exklusiviteten. Fattas bara annat! Nytänkande, eller i varje fall tänkande, skulle ju betyda att världsbilden, den falska, rasade samman som en Sovjetunion. Men vi har inte samma mod som ryssar att erkänna att någonting är i grunden fel. Det är egentligen också det striden gäller, det är också därför hotet från Ryssland frammanas.

Men vilka är då dessa människor, som försöker släta över de onda makterna och och framställa historien på ett sätt som legitimerar en upprepning? Ukraina, som föll offer som ingen annan för 70 år sedan, ger oss vägledning i historien. Precis som då startade kriget i Polen, som först ingick en non-aggressionspakt med Tyskland för att vara med i erövringen av Lebensraum och därefter vägrade be Sovjetunionen om hjälp eller samarbeta. Polen hetsar på samma sätt mot Ukraina idag i en hycklande position som Ukrainas systernation, men ukrainarnas och polackernas historia ger vid handen att få andra folk slaktar varandra med större vällust. Polackernas mål är nu som då erövring av västra Ukraina. Bland annat därför kunde Riket utvidgas då, som Unionen idag. I vårt land står polackerna i främsta ledet när det gäller rysshat och stöd åt den ukrainska sörja som sprider sig nu som då. I en förbluffande kovändning, eller en lika förbluffande kontinuitet, vill de polska massmediala dilettanterna få oss att upprepa samma misstag som för 70 år sedan. Det är som om etnicitet har lagbundenheter för mentaliteten. Men om inte ryssar och ukrainare då hade ställt allt till rätta, hade det varken funnits polacker eller Polen idag. Den mest anmärkningsvärda händelsen under kriget var judarnas uppror i Warszawa-ghettot 1944, en hopplös aktion framprovocerad av den polska London-regeringen för att inta Warszawa före Röda armén. Polackerna utnyttjade judarna för att stoppa den armé som var på väg att befria Polen. Men judar i den svenska historiker- och journalistkåren hävdar den avskyvärda tesen att Sovjetunionen inte skall vänta sig några utmärkelser för sin insats. Sovjetmedborgarnas kamp var en kamp för samma erövringslusta som den tyska. Det betyder att judarna i den sovjetiska armén var av samma skrot och korn  som nazisterna. Det betyder att judar i Sverige idag på fullt allvar vill påstå att det kunde gå på ett ut om nazismen eller kommunismen segrade. För att komma till den slutsatsen måste man nog vara professor i historia. Absurditeten växer om vi återgår till det Ukraina som idag leds av en jude, som leder kampen för Unionens Lebensraum och har berövat det ukrainska folket Segerdagen. Tala om historisk schizofreni. En jude som mördar ukrainare och ryssar som tack för att hans folk lever. På denna låga nivå inträder den sista fasen i samhällets förruttnelse. Vi är vittnen till en förflackning av anständigheten som inte står nazismen efter.

Så vill jag hävda att det står till, herr statsminister. Det handlar om falskspelare och taskspelare, som försöker rättfärdiga sig själva. Det enda som kan sägas till deras heder är att de nästa gång inte vill bli befriade eller räddade. Det tror jag också ryssarna har förstått. Ukrainare dör nu på gatorna av hunger, Ryssland gör ingenting. Ukrainare dör i ett meningslöst krig, Ryssland gör ingenting. Västerlandet kommer att krossas av IS, Ryssland kommer inte att lyfta ett finger. Men det skulle inte förvåna mig om någon genial historiker påstod att Ryssland slutit en pakt med IS. Fast den här gången kommer de inte att finnas kvar för att skriva sina förfalskningar. Det är den stora skillnaden. Nästa gång ställs allt till rätta, avskum blir avskum, hjältar hjältar, förlorare förlorare.

Men finns det då något hopp?

Det är inte alldeles nattsvart, det finns andra åsikter och versioner av historien. Hoppet förmörkas just nu av den blinda undergivenhet och disciplin som utmärker det svenska folket. Med disciplin menar jag lydnad, som sitter i blodet. Om nu den svenska regeringen, UD och allehanda experter och journalister i statligt kontrollerad tjänst säger högt att Ryssland har invaderat, annekterat och hotat, och oförtjänt råkat vinna ett krig som lika gärna kunde ha vunnits av den andra sidan, finns det då en chans att denna lögn kan besegras? Det verkar otänkbart, med tanke på historien och lydnadens trygghet. Folket följer sina ledare likt soldater i krig. Experter och journalister är avlönade av makten och maktens lakejer. Makten intar sina säten i domstolen, folket i juryn. Putin och hans ryssar lynchas och döms, och domen säger att den anklagade är skyldig, därför kan ingen komma till försvar; men vi vet att skulden ligger hos dem som startar krig, lynchar, genomför statskupper och föraktar andra folk. Men den som fördömer fascismen, vår egen och den som blommar i Ukraina utan skam, måste samtidigt frikänna Putin och Ryssland. Men för det finns ingen kraft. Antingen fascism eller erkännande av ett fatalt misstag, antingen Hitler eller Stalin, Obama eller Putin. Valet är enkelt, lika enkelt som mellan Jesus och sanningen, om nu sanningen  inte skulle finnas hos Jesus, väljer människan ändå Jesus, för då det finns hopp. Det vill säga att även om Stalin eller Putin skulle ha fel, och gjort vad de anklagas för, har de gjort rätt. Något annat gives icke. 

Men domen över Ryssland är ett justitiemord, som drar skam över halva världen, och hädanefter kommer alla beslut, samtal och förhandlingar från Stor-Inkvisitorn och hans lydstater att mötas med misstro. Om vi antar att statskuppen i Ukraina var ett klanteri, uppenbarade de följande misstagen den brottsliga avsikten. Det enda som mildrar skulden något, är att regeringar har fattat beslut som inte har fått diskuteras eller knappt kommenteras, som ett beslut in spiritu sanctio inför vilket människorna skall stå stumma. Hur kan undersåtarna stå emot Stor-Inkvisitorns makt? Den senare och hans trupper skall tvärtom bejublas, älskas och välkomnas. Det förstås, om det hade varit soldater, som när faran dyker upp tar till vapen för att försvara hem och härd mot angripare - som kosackerna i Novorossija - , vilka inte förtjänar annat än jubel och djupaste respekt i sin rättvisa kamp. Men det är inte sådana soldater som åsyftas, utan de som åter marscherar i Ukraina och Baltikum för att kasta tvivel över Segerdagen. Vi uppmanas att inte se dem, eller till och med ära dem, som vore de befriare. I helvete!

Jag försöker säga att varken Sovjetunionen eller Ryssland har startat något krig. Andra världskriget startades precis på samma sätt som dagens angrepp på Ukraina, med precis samma aktörer och med samma grundantaganden och syften. Det är så trots alla försök att blåsa upp en storm i media och i världspolitiken, trots alla lögnaktiga artiklar, som skrivs på instruktion, sprids via försänkningar och kontakter för att skydda sig själv och andra. Men var finns i allt detta den starka regeringen, uppfylld av omsorg om det egna folket, som har modet att stoppa karusellen och inleda en förnuftig politik? Hur kan ett land med ett sådant försvar ens tänka tanken på krig? Mot ryssar! Skulle landets öde vara avhängigt av sådana pajaser och alla dessa soffkrigare?  Jag och många med mig är förfärade hur lynchningen av Putin, den smutsige ryssen, har öppnat upp alla våra dåliga sidor. Vilka påhitt, vilka dumheter och vilken illvilja! Världspolisfasoner av lägsta nivå, inkvisitionstänkande och trakasserier på toppmöten, självsvådliga, töntiga beslut av Unionens byråkrater, som helt fräckt uttalar sig med finskorna tryckta mot folkens struphuvud, skrikande om värderingar och fredens intressen för att tysta dem röster som kräver sanning och rättvisa.

Den svenska regeringens illdåd blir inte bättre av att de försvaras av köpta tjänster i tidningar och TV, ja av allt möjligt slödder och vanliga idioter, som helt fräckt kan påstå vad som helst och komma undan med det, triumferande över allt som heter rättvisa och vanlig anständighet. Regeringens illdåd blir inte heller bättre av att ministrarna anklagar dem som minns den svenska fredspolitikens bästa traditioner för att vara utan samvete i denna allvarsstund i striden mot skräckväldet. De har gaddat sig samman, även med andra länders ministrar för att envisas med att driva illdåd och misstag till sin spets inför hela mänskligheten. Deras illdåd manifesteras i en förgiftning av den allmänna opinionen, som drivs mot mörker och fördumning med hjälp av lögnen. Det är ett illdåd att vilseleda gemene man genom att vädja till intolerans och mana till häxjakt i den motbjudande russofobins namn. Likheten med nazismens häxjakt på judar ligger nära, och aldrig mer skall vi kunna tala om mänskliga rättigheter eller upplysta människor, om vi inte får ett slut på hetsjakten på ryssar. Det är ett illdåd att hänvisa till landets säkerhet för att släppa loss hatet, och det är i sanning ett illdåd att göra krigshets till en respekterad sysselsättning samtidigt som det finns människor som arbetar för sanning och rättvisa.

Det är djupt beklagligt att vi tvingas bevittna hur denna sanning och denna rättvisa, som vi så djupt en gång respekterade, förtrampas, förvrängs och bespottas. Någon kan invända att jag överdriver, att det inte går att få hela sanningen eller dra upp ondskan med rötterna, att jag spelar med gamla värderingar som anständighet, hederlighet och goda avsikter. Kanske är det bättre att luta sig tillbaka och bara invänta sanningens ögonblick, men jag vill påstå att det var så illdåden slutade i förintelse förra gången. Att hålla tyst för att inte genera auktoriteterna är totalitarism, smutskastning av samvetet, och till slut står man där med skuld och skam. Som ett offer för sin godtrogenhet, som ett lamm på djävulsgrillen. Det finns ingen rättvisa om inte alla parter får komma till tals, och om det jag säger här har minsta samband med sanningen, är det förskräckligt, herr statsminister, att detta är möjligt i vår tid och vårt land. En statsminister är förstås inte tillräckligt för att rätta till sakernas tillstånd, särskilt inte med tanke på omgivningen. Men det är en statsministers plikt att gripa initiativet, särskilt som det står klart att rättvisan kommer att segra förr eller senare, det vet vi. Men det blåser snart till strid, för nu har de båda sidorna ställt upp sig: på ena sidan finns illgärningsmännen, som vill ta död på sanningen, på den andra sanningssökarna, som är redo att offra livet för rättvisan. Den som försöker gräva ner sanningen i gravar på den ukrainska steppen eller sänka den i Östersjöns vågor skall veta att den kommer att återuppstå på tredje dagen och slå ner som en blixt från klar himmel. Brottslingarna kommer då att få sitt straff. Men den här texten blev för lång, herr statsminister, det är dags att sluta. Jag anklagar Tysklands, Frankrikes och Polens utrikesministrar för att ha begått ett stort misstag, troligen av historisk okunnighet och för att de fortsatt ge sken av att inte förstå uppståndelsen.

Jag anklagar Carl Bildt för delaktighet i ett av de största brotten i nyare historia, i bästa fall på grund av sinnessvaghet.

Jag anklagar den svenske EU-ministern för att mot bättre vetande, av politiska skäl och för att rädda en komprometterad statskupp, dölja fakta om den nuvarande ukrainska regimens brott.

Jag anklagar svenska militärer för att göra sig till medbrottslingar med löjliga påhitt och lögnaktiga rapporter.

Jag anklagar försvarshögskolans experter och forskare för att pseudoforska med onda avsikter, helt partiskt, med mästerliga slutsatser om ryska hot, vilka tycks tävla mot varandra i påhittighet.

Jag anklagar allehanda experter för att låta sig ryckas med i hysterin och kasta fram falska påståenden bara för nöjet att få komma till tals.

Jag anklagar svenska massmedia, både Bonniers och statligt kontrollerad television, för att föra en smutsig kampanj för att vilseleda allmänheten och avleda uppmärksamheten från verkligt brottsliga handlingar. 

Jag anklagar svenska regeringen för brott mot mänskliga rättigheter i stödet till det som kallas Ukraina, snart en fullfjädrad fascistdiktatur, och utpekandet av ryssar och Putin som skyldiga till detta brott.

Jag förstår mycket väl att mina anklagelser skulle kunna leda till förföljelser, men jag förlitar mig oförbätterligt på rättvisan.

Vad gäller dem människor, som är föremål för mina anklagelser, känner jag ingen av dem och jag känner inget hat eller motvilja mot dem. De är bara figurer i ett ont spel. Min text är skriven för att påskynda sanningens och rättvisans triumf.

Sanning är allt jag vill, särskilt för dem som lider i dess frånvaro, för allas rätt till denna lycka. Mitt missnöje är ett rop från hjärtat. Den som vill kan döma mig, men jag kräver en öppen - vidöppen - process! Jag väntar.

Sök