Swedish
Chinese (Simplified)
English
Russian
Serbian
Spanish
Yiddish
Memento mori
- Uppgifter
- Kategori: Politik
- Publicerad onsdag, 07 december 2016 11:05
- Skriven av Stefan Gehander
Det har sagts att föräldrar på medeltiden och ända fram till 1900-talets början var okänsliga typer, som födde många barn för att de visste att flera av dem skulle dö, medan de som insjuknade eller svalt till döds inte begräts särskilt. Att föda många barn var och är tecken på underutveckling, medan
bögar och flator nu under ett par decennier varit symbolen för utveckling och förfining. Det märkliga är deras stora familjelycka, när de köper konstgjorda barn av heterosexuella, vilket ju är i motsats till det liv de har valt. Men detta är inte min fråga här.
Allestädes närvarande för alla människor fram till andra världskriget, då devisen verkligen hade upphört att fungera, var insikten att alla skulle dö. Plakat med Memento mori stod uppsatta längs medeltidens vägar, men de försvann ett efter ett och vid tiden för dem stora krigen var det bara en nödvändighet att dö för fosterlandet. De som gav sig till fånga i Stalins armé avrättades när de senare befriades ur de tyska lägren. Sovjetunionen var överhuvudtaget en fest för motståndare till Memento mori och befolkningen vid tiden för sönderfallet "borde" egentligen ha varit den dubbla. I det nya Ryssland var födelsesiffrorna nere på västerländska nivåer vid Putins tillträde. Idag har Ryssland som enda europeiska land en befolkningsökning utan invandring, tack vare ett modersbidrag på en årslön skattefritt för andra och följande barn.
Barn är en gåva i form av ett liv, och det sätt människan kunde både tacka för livet och leva med tanken på döden var Gud. Konstruktionen var att det fanns två liv, ett på jorden och nästa i himmelen. Människan fann på ritualer och traditioner, världsbild och kultur, för att fira Gud och livet och möta livet efter detta. Människans uppfinningsrikedom hjälpte till att få ordning på livet och döden. Memento mori var den punkt, som orsakade all smärta och skräck, men samtidigt gav mognad och utveckling. Webers tes om Entzauberung der Welt innebar att människan kom till kunskap och därmed förlorade tron, och denna kunskap kunde besegra memento mori, glömma den och ersätta den med en sorts pragmatism. Döden försvann och blev vardaglig, under 1900-talet fick denna vardaglighet sin höjdpunkt när döden blev ett produktionsobjekt, där funktionärerna rapporterade uppåt om uppfyllda kvoter. Istället för att komma till himmelen, hamnade människorna i massgravar, istället för evigt liv, släcktes livets låga för miljoner unga och barn i tusenårsrikenas namn. Civilisationer skulle byggas på våld och lögn. I Sovjetunionen levde människor i skräck och smärta från 1917 till Stalins död. Revolution, krig och utrotning av folkfiender drabbade varenda en (!) av medborgarna i ateismens högborg. Våldet och döden tycktes ha fått evigt liv.
För att en civilisation skall överleva finns det två svar på frågan om döden som anger hur överlevnaden skall gå till. Svaret beror på vilken riktning döden har tagit i civilisationen; i Sovjetunionen hemsöktes de egna, grannar, släktingar, vänner, föräldrar av döden, i Västerlandet var döden någonting som drabbade främlingar, slaver, judar, zigenare.
Det första svaret är att återföra döden till den heliga traditionen, att begråta och be om förlåtelse. Då kan tron på evigt liv återvända, och både liv och död får mening igen.
Det andra svaret är att inte begråta, inte ångra sig, eftersom det ändå inte drabbade någon oskyldig. Andras död blir en banalitet, ja rentav en nödvändighet.
Det första svaret betyder att tron på evigt liv kommer tillbaka och med den medlidandet inför all död. Memento mori återfår sin mening.
Det andra svaret leder till cynism utan förståelse eller medlidande. Judar, vietnameser, irakier och syrier skall dö. Den som ser andra dö känner livet strömma till i den egna kroppen. De stackars djävlarna dör, men jag lever vidare. I evighet. Här på jorden. Döden flyttas till andra människor, andra platser, för att minska det egna lidandet. Denna cynism tar sig vidare in i privatlivet, där människan blir oförmögen att bilda familj, föda och fostra barn eller ta hand om dem äldre. Att älska någon är att dö en smula, att underkasta sig den andres liv, och kärleken blir outhärdlig när du inser att du skall dö. Att dina älskade skall dö är en tanke, som ger fysiskt illamående. För att minska styrkan i Memento mori är det kanske förståeligt att välja sambo, homosexualitet, barnlöshet, inhyrda soldater i främmande land (istället för att själv åka dit och strida för sin sak), sociala tjänster istället för barnuppfostran och döende i ensamhet i ett främmande boende för dem gamla.
I politiken och samhällslivet undviks den politiska kärleken - solidariteten - genom att cynismen maskeras till tolerans. Det är inte solidaritet att uppmuntra och med våld tvinga människor att invandra, att jaga bort eller halshugga deras ledare och sedan beljuga det samhälle som raseras. Det var i flera avseenden bättre än det dessa människor importeras till. Meningen med hela processen är att Memento mori skall flyttas till andra platser och en annan tid än den egna, och sedan är det inte fel att tjäna pengar på det också. Men det kanske inte är så att människorna i de länder som sysslar med denna handel, tycker att det är en lovvärd politik. De ser bakom molnet av ideologiska konstruktioner att någonting inte stämmer. Toleransen blir till likgiltighet och en strävan att rädda sitt eget skinn. Den svåra vägen undan den cyniska toleransen föder och göder hatet. Det går inte att komma undan toleransens kvävande grepp, du måste säga vad som förväntas, göra vad som är påbjudet och tolerera det som är motbjudande. Annars är du död, socialt död. Stigmatiseringen fungerar som ett Memento mori. Den stora skillnaden är att stigmatiseringen kommer utifrån, medan insikten om döden kommer inifrån. Webers järnbur slår igen om juristen som gör karriär i toleransens outhärdliga värld för att måna sina egna intressen och främjar dotterns framtida karriär i samma järnbur, men just när hon skall ta en plats i cynismens kansli, går hon under i det kaos fadern varit med om att skapa och reglera. Memento mori.
Järnburen har ett fönster. I det står ett underligt folk och tittar in. I deras värld är det helt ok att försvara andra folk på plats, även om egna soldater dör, och det är kvinnans uppgift att föda barn och mannens att ta hand om både barn och kvinna. Det är också helt i sin ordning att uppvakta kvinnor och falla för män, att älska och bli älskad. Och det gäller att skynda på, att ta chansen, att inte vänta på obekant vad, att inte tveka. För alla skall dö. Det gäller att hinna med allt, att rädda själen, ifall det nu skulle finnas evigt liv. Det säkraste sättet - och trevligaste - är att föda och fostra barn (i motsats till att bomba hit dem) och överlämna sin energi och sitt jag till sitt barn. Att själen i form av andliga värden och värderingar kan överföras på genetisk nivå är ett vetenskapligt faktum, och häri ligger en formel för både rationalitet och tro. Ett viktigt villkor för att vidareföra andliga värden är att minnet bevaras intakt och inte tillåts degradera. Det är barnens fostran, att de skall minnas varifrån de kommer. Minnet återplacerar medlidandet till familjen, samhället, landet och är nyckeln till järnburen. Det privata och det kollektiva medlidandet kan stärkas i en kedja av järn mellan generationerna. Så barn är inte tecken på underutveckling, de är våra mem. Utan dem är vi dödliga. Glöm inte det. Annars hamnar du i den toleranta järnburen.
