Minsann!

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad söndag, 28 januari 2018 02:36

Skriven av Stefan Gehander

Svenska Sanningsministeriet, eller på nyspråk Minsann, meddelar i sitt första uppdrag att fastställa det som är sant att kriget, som inte är helt osannolikt, men ändå inte helt uteslutet, vilket är

samma sak för dem som förstår sig på logik, vilket dock inte hjälper mot nylogik, nu enligt ÖB är reellt. Den senare har ju sett det, kriget alltså, i verklighetens Ukraina, där han stod sida vid sida med naziukrainska generaler vid fronten mot det ryska hotet. Ukraina har för övrigt också skapat ett Minsann, som har bannlyst allt ryskspråkigt i landet, alltså sin egen befolkning och sin egen kultur i syfte att skapa en nysanning. Det var egentligen Ukraina som skulle bli europeiskt, men den ukrainska kreativiteten, världsberömd på kulturens och teknikens områden, tog över initiativet på något märkligt sätt och inspirerade Västerlandet till den nya sanningen. Eller så är det en ny tid vi lever i. 

Medan ÖB, försvarsminister och utrikesminister, vilka leder Minfred, rabblar sina nysanningar om vem som är aggressiv och hotfull, vem som har startat alla krig de senaste 25 åren och upprättat ett skräckvälde i världen, fortsätter systemkollapsen bakom deras österut vända blickar. Bomber, granater och våldtäkter inom landet ligger på Minmångs bord, och från Ministeriet för mångfald rapporteras om en stadigt ökande mångfald, där målet är att skapa 45 nya kön inom två år, medan Minkvinn hälsar den nya, stadigt växande jämlikheten med glädjetårar. 

Men vad betyder det att Sverige nu har ett livs levande Minsann, som i den berömda boken? Ja, i begynnelsen var ordet, som vi vet, och det är ordet som både skapar och driver världen, vilket förklarar hetsen och hysterin bakom Minsann. Det som skakar Västerlandet efter valet av Trump som en symbolisk händelse är samma uppriktiga upprördhet som uttrycktes av den sovjetiske chefsideologen Suslov: ”Tänk att få tidningen på morgonen och inte veta vad du kommer att få läsa!” Det var hans mardröm. Idag är Rysslands ledare den ende statschef som inte vet vad han kommer att få läsa när han vaknar. Men det är ett misstag att tro att den som vet på förhand är mer informerad än den som inte vet vad som kommer att stå i tidningen. De senaste årens överraskningar inom politiken och samhällslivet är det bästa beviset härför. Sovjetunionens fall är det mest dramatiska exemplet på att förhandsvetande inte har med verkligt vetande att göra, trots alla ansträngningar vid Minsann att filtrera fram en sanning. Minsann kan arbeta i två riktningar, att förbjuda ord eller säga vilka ord som bör användas. Minsann brukar samtidigt hävda att ordet är fritt, men rätten att tala eller skriva anger inte vad som skall skrivas eller talas. Minsann hjälper till med det och sprider ordet bland journalisterna. Vi lever i en sådan värld, men det finns en annan. I den andra sägs vad som bör göras med ordet, nämligen tillämpa det för att vinna sanning och ta ansvar för sitt ord. Det är egentligen samma sak och handlar om att sätta gränser för det man påstår om verkligheten. Gränser är sunda på de flesta områden, men särskilt i frågan om ansvar och sanning. Då menar jag inte att jag är en anhängare av Minsann, tvärtom. En myndighet som är satt att jaga fram sanning och lögn åt folket är en farlig väg, som sätter en gräns för sanningen, eftersom den är avsedd att bestämma en sanning, utan att ta ansvar för den. Minfreds påståenden om propaganda, reellt krigshot, cyberkrig, aggression mot Ukraina och annektering av Krim är lögner, som Minsann skall omvandla till sanningar, trots att alla vid sunda vätskor vet att de är lögner. Att påstå saker om någon annan är en överträdelse av en gräns, som innebär ansvar och som har sitt ursprung i ideologin om rättigheter. Redan det faktum att påståenden om andra görs visar att fel väg har anträtts, särskilt om det handlar om sanning eller lögn. Det är ansvarslöst. Låt mig ta ett färskt exempel.

Det är ett faktum att samtliga västerländska ledare lovade att inte utvidga Nato om de tyska länderna återförenades. Minsann säger att detta inte stämmer, och kommer att fortsätta hävda det, eller att länder har rätt att bestämma själva, om de vill vara med. Det finns dokument, som visar att detta löfte gavs, men Minsann kommer aldrig att publicera dem, och ingen journalist vågar ta i dokumenten. För att det är bestämt att de är lögn. Det skulle ju uppenbara vem som hotar och vem som inte gör det, dvs vem som talar sanning. 

Hela vårt samhälle är genomsyrat av sådana här lögner, eller sanningar, och de börjar bli så många att ett Minsann behövs. Minsann kommer dock att få hjälp. Svenska statsstyrda och mestadels statsfinansierade media går nu samman för att hjälpa till att hålla reda på vad som är sant. Om det inte hade varit så allvarligt, hade det varit komiskt. Men det är sant. Dessa media brukar ange andra media, oftast amerikanska, som sina "källor", vilket ju höjer det komiska inslaget, men det är viktigt att förstå att de här journalisterna i många fall är helt uppriktiga. De är helt enkelt intellektuellt förfallna. Det rimligaste är att se dem som byråkrater, tjänstemän vid Minsann. De styrs av en ideologi, som säger att alla är lika, utan att förstå att där alla är lika, är ingen fri. Här fås hjälp av Minmång, som hävdar att alla, som egentligen är olika, är lika. 

Motsatsen till ideologi är insikten att när alla är fria, är ingen den andra lik. Det är ett lätt insett faktum att alla är olika, det är bara att öppna ögonen. Men för att klara denna insikt, behövs gränser. Det kräver en hierarkisk ordning och auktoritet: familj och fostran, kvinna och man, makt och förtroende, det råder ordning. Där det finns gränser mot medmänniskan, grannen, andra etnos, utvecklas ett samhälle, inte med rättigheter, utan med skyldigheter. Du vet vad som krävs av dig, vad du bör göra, inte vad du har rätt att göra. Du slipper ljuga om och för dig själv, om och mot andra. Problem och lögner kommer genast fram i ljuset som det som överträder gränsen. Den yttersta gränsen är den där du inte finns, dvs utanför ditt land, för där har du inte ordet. Patriotism är ingen politisk ideologi, den är en känsla av harmoni mellan olika människor utan rättigheter, bara skyldigheter. Det är endast ett barn under 4 år som tror på rättigheter, att din värld, den subjektiva verkligheten, är den enda möjliga. När den tron blir plattform för ett samhälle, slås dörrarna upp för Minsann. Å andra sidan är det inte möjligt att återskapa Minsann i ett land, där 72% av 10-åringarna, enligt egen utsago, är patrioter. 

• Tillb
• Nästa