Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Prata inte med pappa

Svaghet är styrka. Rättare sagt, svaghet är makt. Det vet barn. De gråter och skriker för att bli tröstade, vinna uppmärksamhet och makt. De kan inget, vill inget och är allmänt ledsna över livets

outsägliga svårhet. Det är lätt att dras med i den svängen och känna sig tröstande och mäktig. Det är skönt att vara maktlös på något sätt. Det här är familjens metoo, innehållande infantila offer, läskiga ormar och fritt fabulerande. Vår tids Skapelseberättelse finns också presenterad i Kamratposten, där den empatilöse Patriarken är den minst betrodde bland små barn, som vill ha makt och uppmärksamhet. I samhället utlöser undersökningen ett ramaskri och feminina fäder släpas fram i ledare och krönikor för att tala om skärpning. Det biologiska faktum att modern står för empati under barnets första halvår och därefter borde avvecklas som ett störande moment i fostran av barnet har helt kommit bort i diskussionen. Kvinnor kan inte uppfostra  barn, bara föda dem. Barn är ledsna och oroliga därför att de fått lära sig feminismen via mödrarna, som i sin tur frossar i depressioner för att väcka mannens skuldkänslor. Mannen blir ledsen vid åsynen av allt detta elände. Det gråtande samhället, kan man säga. Mediamännen gråter också numera, eftersom de inte får vara med när det gråts, enligt Kamratposten. Men det är ingenting att spilla tårar på, mina herrar. Tröst och kel är ingen fostran, som istället går ut på att räkna till tio och sedan resa sig, gå in i mörkret med pappa i handen och filma huggorm och möss i närbild. Den fader som funderar på att ge sig ut och springa för att han inte får vara med i tröstefesten, har inte fattat att det bästa barn vet är att springa. I glänsande overall och mjuka läderskor. På tid är extra spännande, för att inte tala om att klå pappa. Inget mys här inte, det är blod, svett och glädjetjut som gäller. Leken är en allvarlig form av uppfostran utan det minsta spår av feminism. En mer passande sysselsättning för feminister är teater.

Det finns inga könsroller att spela, det finns bara biologi och sociologi. Det finns alltså inga könsroller att ifrågasätta, det är bara ett led i att göra mannen feminin, det är en hypertroferad modersinstinkt, som utnyttjas - naturligtvis - av barnet, eftersom det lärt sig att livet ser sådant ut. Det tydligaste tecknet på denna modersinstinkt är att kvinnorna inte vill släppa föräldradagarna, utan fortsätter ta ut det mesta av ledigheten, samtidigt som de skuldbelägger mannen för att inte göra det. Det borde införas lag på att kvinnan tar ut de första sex månaderna, mannen resten. Men mannen ska inte sitta på lekplatsen eller i sandlådan och diskutera blöjkvalitet eller varna barnet för att lära sig byta saker med andra barn. Men det mest tröttsamma fenomenet är lögnen om att barnafostran är jobbigt och tråkigt. Byter man blöjor vid 15 månader istället för att spela fotboll, simma och åka rutschkana har man fastnat i modersrollen och får skylla sig själv. Även som man.

Kamratposten tar upp en kvinnlig fråga och rapporten tolkas på kvinnligt sätt. Den dag det kommer en rapport om vem barn leker med och vad leken betyder, blir bilden tydligare. Ett samhälle som betonar vikten av gråt och tröst, har infantiliserat vuxenvärlden och ger ett samhälle med odrägliga barn, välmedicinerade ungdomar och asocial individualitet.

I Norden är 1 av 20 sjuksköterskor män och 1 av 20 ingenjörer kvinna, och Sverige före feminismen var världens rikaste land. Det är så man kan gråta.

Sök