Translate

Välj språk

Mest lästa

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Ondska

Det verkar finnas två grundläggande sätt att se på världen, i sina extrema yttringar kända som fascism och kommunism. I den första är individen en del av en gemenskap, som har en

ledare, i den andra är alla individer, ledda av en gemenskap. I den första gör alla som de blir tillsagda för att komma in i gemenskapen, i den andra säger alla som de blir tillsagda för att komma in. I den första tänker alla ofritt, men agerar fritt, i den senare tänker alla fritt, men vet inte hur de ska agera. I den första dyrkas styrka och merit, i den andra svaghet och försänkningar. I den första kallas den uttolkande gemenskapen, företrädd av ledaren, Auctor (bokstavligen Författaren), Etnos, medan den uttolkande gemenskapen i den andra har döpts till Nomenklatura.

Människor bråkar oavbrutet om vilket av perspektiven som är bäst, men det är få som egentligen begrundar vad detta bästa är. Under historiens lopp, inte minst i vår egen intressanta tid, har vi sett både fascism och kommunism, Etnos och Nomenklatura, falla som kolosser på lerfötter. I slutet av epokerna upptäcker vi att kvar finns bara vi själva. I dagarna faller det senaste herrefolket till somligas glädje, till andras förtvivlan. Det är intressant att notera att fallet kommer i fredstid, då fascismen utmärks av att dess ondska trivs och frodas i krig, i vilka den har vältrat sig sedan 1989. Kommunismen, däremot, faller alltid i krigstid, som Ryssland i Afghanistan och kapprustningen, men frodas  i freden och fredskampen. Det mest betecknande momentet i kommunismens historia var när den 1941-45 förvandlades till fascism för att segra i kriget. Kommunismen hade ingenting med segern att göra, tvärtom står den med skulden för de inledande årens tafatthet.

Frågan om vilket sätt som är bäst kan inte avgöras, eftersom den är tidsberoende och de båda samhällsmodellerna övergår i varandra och efterträder varandra, men den bär på intressanta konsekvenser för hur vi ser på samtiden. Ett sätt att avgöra vilket som är att föredra, blir att fråga vilket som bär på mest ondska för människan, den som blir kvar när allt har rasat. Det är ett vanligt argument att säga att var och en måste tänka efter, så blir svaret tydligt. Men även när de extrema yttringarna bryts ner, återkommer frågan som vänster eller höger. Men det är en återvändsgränd, så andra föreslår att valet står mellan demokrati eller despoti. Här blir svaret uppenbart, eftersom det redan är bestämt vad detta val innebär. Det är dock tveksamt vilka samhällen som skall klassificeras i vilken kategori, och den diskussionen är lika meningslös som individernas val av höger eller vänster. Resultatet blir ändå alltid fascism eller kommunism. Filosofin har kommit fram till att valet är subjektivt, eftersom det ändå inte finns någon sanning. Det du tycker är rätt. Så vissa väljer höger, andra vänster. Utan att besvara frågan.

Både fascism och kommunism innehåller ondska, särskilt i sin blomstringstid. Det finns en hel armé av filosofer som besvarat den aktuella frågan med att tänkandet i sig kunde vara ett botemedel mot ondskan. Det återspeglas i vår syn på den andre som dum i huvudet. Men den som försöker finna ondskan där det inte finns tänkande blir lätt besviken, för den finns inte där. Ondskan är framtänkt, eftersom tankar föder idéer, som föder ideologier, vars uppgift det är att dölja vem människan egentligen är. Stabil och stringent rationalism erkänner inte obegripliga kategorier som själ, minne, traditioner, värden, utan personen blir bara rationalitet i ett försök att fly från det egna djupet, från det som är heligt och delas kollektivt utanför det personliga minnet. Den moderna människan, lurad bort från denna källa och det djupa kollektiva minnet, träder fram som simpelt lidande. Hon är en psykisk flykting. Att vara ärlig mot sig själv är att möta demonerna, att möta ondskan och förvandla den till energi. Att plåga själen är att bekämpa ondskan. Att stå emot är att bygga sig själv tillsammans med andra för att inte begå brotten som Eichman eller Trotskij begick. Skulden hos dem ligger inte i deras avsikter, utan i deras inre svaghet, oförmågan att stå  emot. De var så svaga att de flydde från sig själv genom att till vilket pris som helst vila i ondskan. Den senare ger lugn och bedövar sinnet, ondskan är skön. Därför flyr människor som i dagens USA i kommunistiskt våld, som raserar hela städer, eller i lydig tystnad som i dagens Sverige. För att motstå ondskan måste människan vakna och inse sitt eget ansvar för det som pågår och, framför allt, tala till sig själv och hämta energi inifrån.

Resonemanget skall inte missförstås som att inre styrka ger frihet, tvärtom. Inre styrka, ärlighet och rättvisa, ger upphov till oro och bekymmer, osäkerhet och fruktan, eftersom den inre styrkan betyder mental disbalans. Det är ondskan som erbjuder trygghet och säkerhet.

 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet! 

 

Sök