Translate

Kulturens obehag

Det har varit en intressant fråga i större delen av mitt liv om en kultur kan vara bättre än en annan. Inte bara subjektivt, som att det är trevligt att sitta på en solig ö och betrakta livet från sidan, eller njuta av St Petersburgs arkitektur eller Moskvas storslagenhet, utan också

objektivt, alltså att vilken normal människa som helst hellre vill leva, som i mitt fall, i Ryssland än i Sverige, ja hela Västerlandet. Frågan är om jag har objektiva skäl, alltså skäl som vem som helst skulle gå med på. Människor och länder är ju fullt upptagna med denna fråga, och massmedia rapporterar i saken som vore det en fotbollsmatch. Men det är ytligheter, för ingen forskning har på allvar sysslat med frågan, utan den är snarare bara ett vapen i striden om det mest förmånliga skenet. Det finns forskare som påstår saker för att de får betalt av sin egen kultur att framställa denna som bättre.

I dagarna har detta blivit aktuellt ännu en gång, när den svenska försvarsmaktens forskare utvisas för fuskforskning å det grövsta. Det är en gåta varför forskaren ens befann sig i Ryssland, då sådan forskning kan produceras hemifrån. Men det intressanta är de följande protesterna, för jag tror nämligen inte att de är spelade; de är äkta, och det är här jag menar att det finns objektiva skäl att påstå att den ryska kulturen beter sig bättre än den västerländska, i det här fallet. den svenska versionen. Det finns inga belägg för det som försvarsmaktens forskare påstår, alltså är det lögn. Enkelt och objektivt. Det finns däremot belägg för att påståendena från svensk försvarsforskning inte har belägg för det den påstår, alltså ljuger den. Enkelt och objektivt.

En kultur som tvingar forskare och tjänstemän, ja alla, att ljuga torde vara sämre än den som visserligen antar att lite ljug inte är så farligt, ganska mänskligt ibland. Det intressanta är varför en kultur skulle tvinga alla att ljuga, eller hålla tyst. En forskare som ljuger medvetet är ju absurt, även om det skulle vara i militärt syfte. Högre officerare som läser forskningsrapporten blir ju vilseledda och oförberedda på det krig som skulle kunna komma. Om målet däremot var att vilseleda den ryska befolkningen, får sådan forskning snarare hänföras till utrikespolitisk aggression, vilket också är den ryska uppfattningen. Enkelt och objektivt.

Men varför, förutom aggression, vill kulturen tvinga människor att ljuga? Förmodligen har det att göra med min fråga om kulturens kvalitet att göra. Kulturen vill framstå som bättre till vilket pris som helst. I amerikanska skolböcker står det rakt på sak på försättsbladet: Vi är bäst. Vilka vi är bestäms inte närmare, för det finns ingen amerikansk stat eller något land i USA. Bara en massa människor utan sammanhang, utan relation till varandra, alltså utan kultur. Då är enda sättet att uppföra sig som ett hockeylag, som skriker vi är bäst.

Aggression och lögn sipprar ner genom kulturens mörka moln in i individen. Den svenska människan, både den gamla och den nya, är full av aggression och lögn, i allt från sopsortering, invandring och samboäktenskap, dessa kulturella styggelser. En svensk som skulle bete sig som en svensk på centralstation, skulle dö en gruvlig död i Moskvas tunnelbana. Svenskar som vill prata av sig ena dagen för att inte hälsa nästa dag, skulle heller inte leva länge hos de ryska barbarerna. I Ryssland är invandring också en stor fråga, men programmet för repatriering av 20-30 miljoner ryssar och kulturellt ryska personer har gått i stå, det är till och med en byråkratisk bragd att få ryskt pass för dessa ryssar. Den främsta orsaken är inte kulturell, utan ekonomisk. Utlandsryssar lever i fattiga västeuropeiska och postsovjetiska länder och skulle behöva ekonomiskt stöd i repatrieringen, men det är otänkbart. Men det finns också en kulturell nyans, för den som flyr landet, är en förrädare.  Här har den ryska kulturen gjort en generalisering, då förrädare flyr landet, men inte alla som flyr landet är förrädare. Att tala om invandring av icke-ryssar eller icke-rysktalande är ännu inte möjligt i Ryssland.

Om kulturen skapar lögner att tro på och leva efter, är det inte så lätt att se utom lögnen. Denna kulturyttring fick sin helt underbara huvudroll i mötet med den turkiska statskonsten. Feminismens högsta företrädare kunde inte begripa hur en kvinna kunde behandlas så, trots att hon själv hela sitt vuxna liv tjatat om att kvinnan också kan, och skall bemötas därefter. Nu storknade hon ljudligt av harm, när hon bemöttes i rang och tjänst, utan hänsyn till att hon var kvinna. Hon upptog vid hemkomsten EU-parlamentets tid med ett långt föredrag om hur det var att förnedras som kvinna. Ingen vågade, ja ingen kunde ens tänka sig att invända att hon inte var hos sultanen som kvinna. Då hade hon inte ens fått sitta på soffan. Men hemma njöt hon av sin förnedring, rev ner applåder och begravde sin överordnade i skit. Han var också fast i en lögn, den feministiska, som säger att kvinnor inte skall ha fördelar för att de är kvinnor, utan för det jobb de är satta att utföra. Även om han hade velat, hade han inte kunnat upplåta sin stol, och att sätta sig i soffan skulle ha varit att förnedra hela den västerländska kulturen. Han var fast, men också vinnare i striden mot feminismen. En bespottad vinnare, men det var ju den man feminismen ville ha. Tanken ligger nära att feminismen är ett manligt påhitt. Kulturellt är det lika nära liggande att dra slutsatsen att den västerländska objektivt är sämre än den muslimska. 

Om Rysslands vice premiärminister Tatjana Golikova följt med Putin på en resa till Turkiet, hade Putin bett om en stol, eller så hade han slagit sig ner i soffan tillsammans med sin premiärminister, både för att hon är kvinna och för att hon leder regeringen. Det skulle heller inte förvåna mig, om Golikova satt sig i stolen och bjudit herrarna att sätta sig i soffan. Men det är bara spekulationer, eftersom Erdogan vet vem som förtjänar vilken plats. Till skillnad från västerländska kvinnor, vars fäder köpt dem plats i parlamentet. Detta spektakel är ett utmärkt belägg för att den västerländska kulturen är förljugen rakt igenom. Den är objektivt sämre att leva i än andra.

Relativismen gör gällande att alla kulturer är lika värda. Så inte för mig, vilket betyder att det finns en universell måttstock att mäta med. Många tvivlar på det, men det är nog bara rädslan för att den egna kulturen skall avslöjas. Här finns också nyckeln till förståelsen av de senaste decenniernas ryssjakt, eftersom den ryska kulturens framgångar under Putin är ett belägg för att vi är sämre, därav aggressionen och fuskforskning. Men resultatet är en ännu sämre kultur, eftersom aggressionen utåt inte balanseras av kärlek inåt. Svenskarnas aggressioner mot varandra är minst lika intensiva som mot ryssar. Den feministiska utrikespolitiken går just ut på att mörka och korrigera detta olidliga faktum med aggression mot ryssar. Ytterligare ett belägg för att den feministiska rysslandspolitiken är en illusion återfinns i det faktum att det inte finns någon motsvarande aggressivitet utåt i den ryska kulturen. Orsaken är freudiansk: ryssarna älskar sig själva, sin kultur, och är därför flockimmuna mot den rysslandspolitik som endast har bäring på den kultur som bedriver den. Ryssarna hatar inte ens tyskar, medan svenskar 300 år efter Poltava inte kan förlåta sig själva. Svenskarna kan inte älska sig själva för vilka de är, de måste vara vad de kunde ha varit. Men vinnarfolk älskar inte sig själva för att de vinner, de vinner för att de älskar sig själva. Det märkliga i den ryska kulturen är att de älskar andra folk, andra kulturer, ibland mer än vad som är hälsosamt.

I år marscherar övervintrade kommunister jämsides med påskfirarna i Ryssland. Även här fungerar principen om att älska sin nästa, men framför allt sig själv, där påsken är en påminnelse om att aggression betvingas av kulturens påhittighet. Det är ju objektivt bättre att bejaka livet efter döden. Då minskas kulturens obehag för individen. 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet! 

 

 

Sök