Translate

Konformism

 
Jag är van vid det mesta som gäller okunskap om Ryssland, en defekt som innebär att en viss samling floskler om rysk historia kombineras med ytterligare en samling floskler om Putin. Det är inte sällan jag undrar om skrivaren är i sina sinnes fulla bruk, och det senaste alstret i svenska statligt styrda och finansierade media är ett bevis på att jag har rätt i min undran. Den handlar om filmen Kamrater!, som på ryska heter Dorogije tovarisjtji!, och enkelt uttryckt är en simpel film om en protest och maktens våldsamma och klumpiga reaktion på denna. Filmen utspelar sig 1962 och Chrusjtjov hade chockhöjt livsmedelspriserna, vilket skakade hela landet. Chrusjtjov avsattes 1964 efter alla sina dåraktiga tilltag. Filmen är en sarkasm riktad mot det sovjetiska samhället samtidigt som det är ett försök att föra över sarkasmen till nutiden genom att förankra den negativa bilden i rysk historia med hjälp av kosackerna. Kvinnan i huvudrollen, som spelas av regissörens hustru, ska symbolisera stalinismens aningslösa medlöpare, eller kanske den sovjetiske medborgarens aningslöshet. Men det är snarare så att hon representerar alla samhällens konformism. 
Den svenska recensionen ser filmen som ett propagandaverk, inspirerat av Putin, och för över den sedan 1990-talet misslyckade regissören Kontjalovskij i detta läger. Recensenten är van vid att via nidbilder och floskler göra allt ryskt till propaganda. Men filmens avsikt och regissörens kalkyl var att filmen skulle slå i Västerlandet,  och dess anda är en kritik av dagens Ryssland, eller av Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. Kontjalovskij är nämligen motsatsen till sin bror, den framgångsrike regissören Michalkov, som älskar sitt land och ger sitt stöd åt Putin och det nya, dynamiska Ryssland. Det har recensenten ingen kunskap om, och texten blir för oss som vet bättre en absurd upplevelse. Recensenten är så upptagen av både sin egen propaganda och ryssfobi att Kontjalovskij följer med i flosklerna av bara farten. Den senares förhoppning om filmintäkter i västerled med den där vanliga sorgevisan över Ryssland går i stöpet hos recensenten, som inte förstår budskapet. Det är en uppvisning i hur så kallade intellektuella lydigt och troget ställer sig i propagandans tjänst inte bara i Sovjetunionen. Som regissörens hustru, som sedan lagar mat på TV på bästa sändningstid, morgon och kväll, från villan i Toscana. Konformismen är förkrossande, där recensenten skriver om film han inte begriper och fyller på med politisk propaganda, som betalar sig, medan regissören och hans hustru gör pengar på att bespotta det land som tagit åtminstone hustrun till Forbes-listan. Alla gör pengar på Ryssland, till stor del på falska grunder, och det är ju precis vad filmens kvinnliga huvudroll handlar om. Ironiskt nog är regissörens hustru född just i Novotjerkassk, där filmen och de verkliga händelserna utspelar sig. 
Regissörsparet lämnade det kaotiska Italien, när pandemin bröt ut, och sökte skydd i det trygga Ryssland, där sjukvården ligger långt före den västerländska. Det borde göras en film om ryska intellektuella, som de kallar sig, och den långa historien av falska berättelser om det egna landet för att bättra på ekonomin. Att döma av filmens fiasko både här och där, och den svenska recensionens besatthet av det ryska så till den grad att filmen missförstås å det grövsta, kan man hoppas att den vägen inte längre står öppen. En film, som betalats av Putins vän, en miljardär överhopad med sanktioner från hela Västerlandet, spyr banal, primitiv galla över Ryssland men ses som en putinsk propagandafilm, vilket blir för mycket för en stackars recensent. Han kan inte förstå att det finns länder, där ordet verkligen är fritt, där presidenten kan indirekt finansiera en film, som är kritisk till den egna historien. Det kunde inte hända i Sverige, där all kultur är alltigenom konformistisk. 
Filmen Dorogije tovarisjtji handlar om Kontjalovskij, om en far som förlorar sin dotter i sökandet efter friheten på Västerlandets vägar. Han är fast i sin konstnärliga kritik av hemlandet, men det är enda sättet att inte tappa hela fotfästet och finansiera dyr privatvård. Ryssland är det enda landet i världen med sådan avancerad vård, och Putin med omgivning ser det som en plikt att hjälpa den firade konstnären. Liksom i filmen återstår för föräldern bara att be till Gud. Och återvända hem till Ryssland. 
 KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet! 
 

Sök