Translate

Perfekt demokrati

Den västerländska politiska filosofin har sedan den amerikanska och franska revolutionen kommit att förknippa revolution med demokrati, ja revolution har blivit demokrati i praxis. Det gamla skall störtas idag och det nya byggas imorgon. De stora tänkarna och läroböckerna talar till och med om den demokratiska revolutionen. Förutom

den ryska, som sägs ha följts av enbart förtryck och terror. Som om huvuden inte rullade än värre i de ärorika revolutionerna, vilka faktiskt inte ledde till annat än kuvande av den egna befolkningen till tron på att demokrati nu var ett fast tillstånd. Den stora idén har under hela denna demokratiska revolution varit en rörelse mot jämlika förutsättningar för medborgarna, vilka ger jämlika resultat. I vissa länder gick denna idé så långt att medborgarna föddes jämlika, vilket sågs som en oerhörd framgång för demokratin. Här var nu alla fria att göra vad de ville, men framför allt skulle detta budskap spridas över världen. Budbärarna kallas av någon anledning intellektuella, och de arbetar frenetiskt med att peka ut tyrannerna och uppvigla de andra folken. Budbärarnas ideal är en mall som de ofria skall passas in i för att bygga demokrati, vilket sker i total  frihet från historien och kulturen - nästan objektivt vetenskapligt. I varje fall enligt den teoretiska mallen kommer allt att lösa sig på demokratiskt vis, om bara den gamla regimen störtas.

Den demokratiska revolutionen och det fasta tillståndet demokrati har kommit att få nära band eller likhetstecken med rationalitet, alltså att vardagen blir alltmer rationell i demokratin. Denna rationalitet följs av en irrationalitet på högre nivå när det gäller mål och principer. Dessa mål och principer är också fria att ställas vilka som helst, vilket gör att de handlar om åsikter och  smak, så kallade värderingar. Den andra rationaliteten, den numera odemokratiska, handlar om att förverkliga den mening med livet som filosofin och förståelsen av livet dikterar. I demokratin skall tvärtom livet och verkligheten förändras. Av majoriteten, som uttrycker summan av åsikter, vilket blir lika med sanningen och godheten. Men majoriteten har av filosoferna alltid kallats pöbel, eftersom den aldrig innehåller klassisk rationalitet, särskilt inte när minoriteter slår ihop sig och bildar konstgjord majoritet.

Klämd mellan intellektuella utopier och pöbeln, har tyrannen två val; antingen hålla tyst och i skymundan sköta sitt och de sinas, alltmedan intellektuella och pöbel gör och säger vad de vill, eller så kan tyrannen vända på relationen, så att det blir tyst i staten. Det är en rörelse mellan revolution och totalitarism på en linje, längs vilken det finns en punkt som kallas homeostas, alltså jämvikt. Detta tillstånd kallas av vågade tänkare perfekt demokrati. Det skall noteras att beteckningen är värdefri, eftersom vissa trivs i pöbelvälde, andra i ordningens rike. Auktoriteten finns i ena fallet hos pöbeln, som ibland är konstgjord och består av flera minoriteter, i andra fallet hos auktoriteter hos makter som åberopas, till exempel religion eller ideologi. Pöbelns individer tror var och en att de besitter sanningen, till stor del tack vare jämlikhetens tyranni, medan tyrannen i ideologins tjänst hela tiden måste bevisa för medborgarna att han sitter på sanningen. Härvid, och här kommer det intressanta, ligger båda extremförhållandena inom demokratin; demokrati är den linje längs vilken dessa olika nationer, etnos, civilisationer eller vad vi kallar dem löper från det ena extremtillståndet till det andra. I våra dagar är Afghanistan och Ukraina tydliga exempel på dessa rörelser fram och tillbaka längs linjen,  och frågan är om inte också Västerlandet lett av USA vacklar fram mot demokratins yttersta form, nämligen upplösningen av staten. Demokrati har nämligen ingen rationalitet i sig, tvärtemot vad många tror eller anser sig veta, bara konsensus, och den senare anger bara att det finns många viljor som skall passas in i det som kallas politik. För att få demokratin att se ut som konsensus inför andra, använder samhället myter, fördomar och annat historiskt arvegods för att bibehålla jämvikten och agera utåt. Härav följer att varje civilisation, stat, samhälle eller kultur har sin egen rationalitet, men, viktigare, varje civilisation, stat, samhälle eller kultur bär också inom sig olika myter, fördomar och annat historiskt arvegods, vilka används för att skapa konsensus för sig själv. Demokrati är en irrationell, historisk rörelse. Det kan beskrivas som att rationaliteten väl vet hur målen skall uppnås, men den vet inte vilka mål som är rationella.

Demokratin undergräver i sin irrationella, destruktiva rörelse bort från homeostasen alla kollektiva myter, allt det gamla arvegodset, och är därför sin egen största fara. Till slut finns det inget gemensamt språk; alla talar om sitt. Ord och förtroende försvinner med myterna, vilket syns i dagens simpla mediaspråk, som är ett mellanting mellan politisk jargong och obildning. Den stympade egna åsikten är demokratins logos.

Den negativa demokratiska rörelsen torde kunna hindras när upplösningen av staten närmar sig. Men det behövs en ny typ av demokrati, den som rör sig mot homeostas och kallas perfekt demokrati. Jämlikhetens demokrati med unga människor, som uppriktigt tror att de är ingenjörer, läkare, forskare, journalister eller vad och inte accepterar mindre fina tjänster, är inkompetenta och kan rubba både stat och samhälle i dess grundvalar, står i skarp motsats till den demokrati som bygger särskilda skolor och universitet för begåvade, till exempel det ryska megaprojektet på Krim som fostrat vinnarna i alla ämnen i världsomfattande tävlingar, där inte ens kineserna hade någon chans. I Sverige får musikskolans mindre begåvade anslag för att gå på McDonalds, medan de begåvade förväntas uppträda gratis på konserter som de inbjuds till, värva nya musiker på stadens dagis utan ersättning ens för bussen, eftersom det enligt skolans stadgar är förbjudet att uppmuntra enskilda elever. Även här härskar pöbeln. Den perfekta demokratin kan inte stödja sig på pöbeln, men inte heller gå åt andra hållet mot den priviligierade demokratin. Samtidigt kan den perfekta demokratin inte heller nöja sig med att hysa båda tendenserna, vilket skapar hyckleriets demokrati, som i dagens Sverige med elitistiska klaner i toppen och etniska gäng i botten. Den perfekta demokratin måste bekämpa båda, som när de samverkar bildar den talibanska demokratin, för att förhindra glidningar åt ena eller andra hållet på demokratins tidslinje, där båda klan- eller gängväldena inympas en positiv kulturell form. Denna form kan bara vara det vi i dagligtal kallar patriotism, eller helt enkelt kärleken till det egna landet. Den har två nivåer, en omedveten, instinktiv, och en medveten, som jag kallar attraktiv, där förnuftet är med i leken. Den första leder till invasion av andra länder under stridsropet Vi är bäst, medan den andra fostrar det egna folket att bygga landet under stridsropet Vi vill bli bättre. Land och folk förenas i sina intressen; det som är bra för folket är bra för landet, och vice versa. Den första versionen är typisk för Västerlandet och har lett till att halva Jorden ligger bränd, medan den andra alltid har varit den ryska historiens mål och mening. Idag närmar sig Putin Stalins nivåer i denna utveckling.

Om då demokrati är en rörelse, inte ett tillstånd, följer kanske att demokrati inte är en typ av regim, utan en förändringsfaktor för typen av regim. Demokrati blir då ett mått på demokratins auktoritet, eller legitimitet. En auktoritär regim är en regim med hög legitimitet, medan en demokratisk är en regim i förändring, där dess öde ännu inte är avgjort. Auktoriteten kan gå förlorad i vilken regim som helst, vilket vi nu kan följa i media och särskilt i TV. Auktoritet är den teori makten använder för att förklara varför den har makten. Putin följer min teori och säger att den enda anledningen till hans makt är kärleken till landet och folket. Det finns i hans makt inte en tillstymmelse till tvång; han avgår imorgon, om folket så vill. Han skulle aldrig utsätta sig för sådant som ledarna i Västerlandet nu får utstå. All auktoritet finns samlad i det som kallas författning, där den perfekta demokratin i Ryssland har kallat in hela folket att skriva in sina önskemål. I den meningen är dagens Ryssland en fortsättning på den ryska revolutionen, där vägen vidare mot perfekt demokrati består i att inte upprepa de västerländska demokratiernas misstag att inte älska land och folk. Det finns på den vägen också myter som bör avlivas, till exempel att revolution leder till frihet och demokrati, men hittills har ingen revolution lett till vare sig det ena eller andra, tvärtom. Det råder begreppsförvirring, eftersom demokrati är själva förändringens rörelse. Det ryska folket gjorde inte uppror mot Peter den store, men väl mot den ynklige Nikolaj II. Demokrati är inte en rörelse i protest mot auktoritärt, dvs legitimt, styre, utan mot liberalt, illegitimt vanstyre.

Demokratins rörelse mot ena eller andra hållet, är en rörelse mellan natur och kultur, medan auktoritet skapas i en rörelse mellan upp och ner, horisontellt eller vertikalt. Det är ju så att ju mer demokratin talar om tolerans och öppenhet, jämlikhet och horisontella ideal, desto tydligare syns den punkt, där naturliga skillnader mellan människor blir så uppenbara att de inte kan förnekas. Den horisontella demokratin konstruerar då en tänkt verklighet för att maskera orättvisor genom att importera nya människor. Då tystas de orättvist smartare och försvagas de orättvist starkare. Men den listiga lösningen på problemet är att utfärda löften om perfekt demokrati tillgänglig för alla och styra biologi och teknik mot detta mål. Alla kan bli vackra, det är bara att besöka kirurgen, alla kan bli smarta, bara att operera in ett chip.

Men det finns en annan rörelse, den vertikala, den som tror eller rättare sagt ser att människans fria vilja finns även hos tyrannen. Det senaste 30-åriga kriget belyser hur den ene tyrannen efter den andre har ödelagt demokratins löften genom att låta sig styras av pöbelns despotism. Inspirerade av demokratins misstro mot individen, har de paradoxalt nog fattat individuella, ödesdigra beslut. I sina individuella, dumdristiga beslut har de hänvisat till allmänna utvecklingslagar, där alla händelser hänger samma med nödvändighet. I den röra som följde förnekade de folkens rätt att bestämma över sig själva som individuella nationer, stater, etnos eller vad vi kallar dem.

Den kalabalik som utmärker våra dagars 30-åriga krig delades in i en färgskala och kallades revolution. Ordet betyder att vända tillbaka, en märklig betydelse, då revolution brukar förknippas med framtiden. Men denna villfarelse beror på att tid som en rörelse med riktning framåt sedan upplysningen trängt sig in i analysen. Att vända tillbaka borde istället ses som en horisontell rörelse i sidled och får då betydelsen tillbaka till ordningen. Till homeostasen. America is back - home, kan tilläggas.

Det finns en djup ovilja bland historiefilosofer och tänkare allmänt mot tanken att det gamla kan återvända, förutom i den klassiska filosofin. Tid kan inte gå baklänges, och den som rör sig bakåt, blir ju efterbliven. Den som tänker klassiskt placerar istället alla förändringar i en cykel, som gång efter annan vänder tillbaka till samma punkt, men i ny kvalité, innehållande förändringen. Orsakerna, de vetenskapliga förklaringarna, är hela tiden desamma, de är absoluta. Om en regim förändras, utsätts för demokrati, finns orsakerna i naturen, den mänskliga naturen. Den tyrann som vill styra staten, måste styra sig själv. Staten uttrycker medborgarnas dygder och laster, och här har vi demokratins verkliga kärna; att folket styr får sitt uttryck i statens beteende. Parlamentarism är ett försök att prata bort detta faktum.

Som västerlänningar är vi överhöljda med franska och amerikanska, eller anglosachsiska, berättelser om historiens och demokratins utveckling. Berättelserna härstammar från 1700-1800-talen och når ända fram till våra dagar tack vare förfalskningen av 1900-talets historia. I det seklet och fram till nu, vågar jag påstå, är det främsta exemplet på demokratisk rörelse den historia som börjar i Ryssland 1917, som gav världen den framgångsrika socialstaten, den som svenskarna minns från 1970-talet. Den ryska revolutionen och den sovjetiska segern i kriget har givit världen hundra år senare en ny stat, en ny medborgare och en ny demokrati. En revolutionär demokrati, som med Putin gått in i ett skede som med rätta kan kallas perfekt demokrati, där det revolutionära består i ett tillbakavändande till det gamla. Till homeostasen. Där staten får sitt uttryck i medborgarnas laster och dygder, som firas och förbannas i kyrkorna, där författningen slår fast kärnfamiljens prioritet för alla. Kyrkans plan är en kyrka på gångavstånd per 10 000 medborgare, och idag byggs eller projekteras 500 kyrkor bara i Moskva. Ryssland är idag världens enda sociala stat med uppmuntran av barnafödande som statlig politik. Suveränitet är ledordet, både för landet, folket och individen. Suveränitet är jämlikhetens motpol, eftersom de rika inte vill - och har rätten - att inte dela med sig, eftersom färdigheter belönas, inte deltagande på premissen att alla är duktiga. Staten måste rädda individen från massan. Massan, i Ryssland Folkfronten, måste rädda individen från statens tjänstemän.

Demokrati är vad vi vill ska åstadkommas, inte vad vi tror att den redan är; den ligger inte fast, den är historisk. Den ryska demokratin är nästintill perfekt, både tekniskt i valens elektronik med övergång till totalt digital röstning inom kort, och mänskligt med levande partiliv och fria diskussioner horisontellt över hela landet på en nivå som skulle placera i princip alla ryssar i samma fängelse som Assange och låta alla västerländska föreläsare om demokrati utstå obehaget att bli utskrattade. Men framför allt styrs den av en tyrann, som hämtar sin inspiration ur både revolutionens löften från 1917 och demokratins traditioner i landet. Om demokrati, som här påstås, är rörelse och förändring i riktning mot folkets och landets intressen, är tyrannens meriter under det nya århundradets första decennier nästan perfekta. För demokratin.

 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet! 

Sök