Translate

Vår tids hjältar

Putin firade sin födelsedag med att skänka Europa andrum i den gröna oredan och Ukraina ett par miljarder i transport av sant grön energi. Självklart blev ingen glad över presenterna, tvärtom

följdes de av ytterligare ett par spottloskor, lika snorgröna som avunden. Vår tids hjälte är en man utan högre föreställningar om människan och hennes idéer om bästa sättet att leva, en tapper försvarare av fosterlandet som med vämjelse betraktar sina landsmän när de felar, som uttalat att om han skulle avskeda alla som inte duger, skulle bara han finnas kvar i landets ledning. Vår tids hjälte är lika motsägelsefull som Petjorin, en hjälte som ligger på presidentens sängbord, den förste representanten för den litterära kritiken av staten och kärleken till landet. Lermontov tvekade aldrig att dra ut i krig i försvaret av fosterlandet mot tjetjenerna, men inte heller att uttrycka sina åsikter om den ryska statens ledning. Hans romanhjälte Petjorin undersöks psykologiskt på djupet, Lermontov fördömer sin egen klass i Petjorins gestalt samtidigt som han fördömer Petjorin, där ondskan måste förlåtas, eftersom den inte kan besegras. Både författaren och hjälten dör i duell, medan vår tids hjälte visserligen lätt tar sig an tjetjenernas utmaning ånyo, men inte kan se någon motståndare värdig en duell i omvärlden. 

Putin lever i samma tid som Lermontov, efter en revolution och inför stora utmaningar i landet, där bedriften ligger i att revolutionens barn måste lära sig den nya tidens pragmatism, cynism och omvärldens förbannelser. Lermontov skulle också ha fått Nobels fredspris för sina dikter om det "smutsiga Ryssland", men det viktiga, det som gör honom liksom Petjorin till en hjälte är det faktum att han är möjlig, älskas av publiken, innerst inne är god, till och med när han dödar tjetjenerna eller förför och olyckliggör kvinnorna. Besviken och ensam finner han tröst i kärleken till landet, i litteraturen och publikens beundran. Ingen skrivande svensk antihjälte kunde bli vår tids hjälte, helt enkelt för att han eller hon inte är möjlig. Motsättningen mellan land och stat finns inte, alla är statliga. 

Överklassrevolutionen 1825, inspirerad av Västerlandet, smutsade ner segern över Europa i kriget, precis som Gorbatjov smutsade ner landet, inspirerad av Västerlandet, bland annat genom att grunda en tidning. Smutsen går att sälja i en viss riktning och framställa som om den vore unik för Ryssland. Det omvända är inte möjligt, och inte heller önskvärt. Det går inte att sälja in, Ryssland är inte intresserat. Tidningen som nu prisas består av sjuka människor, som i en lång rad fall fått betala för sin otillräknelighet med döden i hämndens raseri. Tidningens hjältar har framför allt sålt sina själar i Tjetjenien, precis som Petjorin, men i märkliga uppdrag riktade mot den stat som skyddat dem, eller, om summan är den rätta, mot det folk som i 1000 år härdat ryssarna i krigskonsten. De har med samma lust och för samma prispengar förolämpat tjetjenerna, och därmed beseglat sitt öde, allt för pengar och kändisskap. Gorbatjov kan nu från sitt slott i Tyskland håva hem 10% av Nobelpriset och hamnar därmed på samma nivå som Marie Curie, som också fick priset två gånger. Vår tids hjälte är en landsförrädare av mått. 

Lermontov gav Ryssland en hjälte för sin tid, en hjälte som hade som enda uppgift att strida för landet samtidigt som han stred för sin själ. Dagens hjältar strider varken för Tjetjenien eller Ryssland, utan för främmande intressen. Men det märkliga är att den store förloraren är själva priset för landsförräderiet. Lermontov skulle inte skriva om vår tids hjältar, snarare om vår tids antihjälte.

 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

Sök