200 år av ensamhet

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad tisdag, 30 november 2021 11:08

Skriven av Stefan Gehander

Dostojevskijs födelsedag uppmärksammades i Rysslands media på ett vackert sätt, där den ortodoxa kyrkan lyckades göra den bästa framställningen av författarens liv och De Fem Stora Böckerna. Den unge Dostojevskij bar hela livet med sig

Evangelierna, en gåva från en aristokratisk dam inför lägerlivet i Sibirien. Boken finns kvar och knyter ihop filmerna. Berättelsen är uppfriskande fri från tolkningar och konstruktioner, den är lika enkel som de bibelberättelser med bilder som pojken Fjodor växte upp med. Det du läser, när du läser, är det som författaren vill berätta, inget annat. Allting annat, det som lärda och kloka bråkar om, är det som inte finns i boken, det är förträngning och förtryck av det som egentligen är viktigt i boken, det som står och det vi läser.

I min ungdom skrev jag en uppsats om Brott och straff, och av någon anledning fick jag för  mig att boken skulle tolkas som att Raskolnikov representerar Västerlandet och Sonja Ryssland. Det passade ju fint, tyckte jag, även om Sovjetunionen då stod i vägen för Ryssland, som var ett bortglömt land inne i unionen, förresten utan kommunistparti och utan parlament, till skillnad från de andra länderna i unionen. Tolkningen passar ännu bättre idag,  när vi vet att inte bara svenska politiker och kreti och pleti, utan hela Västerlandet ger uttryck för exakt de tankar som Raskolnikov bar på, nämligen att vissa personer eller samhällen har rätten att bygga världen efter sin förebild, diktera villkor och skipa orättvisa, kort sagt, mörda, plundra och leda världen. Senast framkom detta tänkesätt i ett tal av EUs utrikeskommissarie (ett sovjetiskt låneord), som med lika oskyldig min som Raskolnikov med yxan i högsta hugg påstod att USA och EU har denna rätt, vilket ju ingen kunde bestrida.

Men om rysk-ortodoxa kyrkan har förstått saken rätt, är Brott och straff ingen intellektuell konstruktion, utan en presentation av ett moraliskt dilemma. Att förstå vad Dostojevskij har skrivit i Brott och straff, är samma problem som Raskolnikov brottas med, nämligen att det han gör- mördar för den goda saken - och tänker - vissa personer har denna rätt - är den förvirrade personens sätt att förtrycka, förtränga och gömma undan det uppenbara: Raskolnikov är ett kräk, en simpel mördare och lögnare. Om vi tänker oss att Raskolnikov går till Freud, eller presenterar sina tankar för Wittgenstein, skulle de också säga att han döljer något. De skulle kanske på samma sätt som Dostojevskij undersöka hans relation till Sonja, som ger Raskolnikov Evangelierna utan att yttra ett ord, ja hon säger inte mycket, hon lyssnar mest till Raskolnikovs fria associationer. Hon säger i romanen inte ett enda ord, som skulle kunna rädda Raskolnikov från undergången för hon vet att inga ord står till buds när hysteri, förvirring och inre plågor har gått så långt. Inte heller Freud räddade en endaste själ, och Wittgenstein skapade bara nya problem för filosoferna. 

Raskolnikov vet mycket väl att det är han själv som plågar sig själv, medan Sonja tittar på med bekymrad min. Hon väntar, väntar och väntar på att han ska få tillbaka viljan att se. Liksom Freud och Wittgenstein vet hon att frälsningen ligger i att se det uppenbara, det som all förvirring och hysteri försöker trycka tillbaka, nämligen att Raskolnikov älskar Sonja, att Sonja är kärleken i hans liv. Sonja är orubblig i sin tro och följer inte med i undergången, Raskolnikovs desperata försök att skrämma henne med våld och blod är hopplösa, de gör inget intryck mer än medlidande. Hon bryter ner hans hävdande av sin rätt att leda världen med tystnad och inre styrka. Precis som Freud och Wittgenstein vill hon säga att det inte finns någonting att leda i bevis, allt är redan uppenbart. Intellektuella konstruktioner såsom ideologi eller vetenskap har ingen chans mot moralens enkla budskap. 

 Brottet åtföljs alltid av sjukdom, och ännu efter 30 år av hysteri lider Västerlandet av Raskolnikov-syndromet, medan Ryssland står bredvid och hyser medlidande. Denna period är bara ännu ett återfall efter 200 år av ensamhet och oförmåga att se det uppenbara, att på brott följer straff.

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

• Tillb
• Nästa