Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Historisk lobotomi

Det finns bara ett land i den ekonomiska världshistorien som inte bara kan mäta sig med dagens Kina, utan också visar en ekonomisk utveckling som inget land i den ekonomiska historien. Landet hette

Sovjetunionen, där utvecklingen under perioden 1929-1955 låg i snitt kring 14%, förutom krigsåren. Befolkningen växte i perioden med 47 miljoner, och hade förutan kriget legat kring 75-100 miljoner. Inget annat land har någonsin varit i närheten av en sådan ekonomisk utveckling. Det skall noteras att dagens historieskrivning i Ryssland, baserad på tidigare hemliga dokument, sovjetiska ekonomipristagare och amerikanska underrättelsedokument, har kommit in i en banbrytande upptäcktsfärd tack vare den västerländska historieskrivningen om Ryssland från Sovjetunionens död. Den senare har i allt väsentligt legat på en skolboksnivå och snarare spridit okunskap och stereotyper. Det råder ingen tvekan om hur Putin kommer att framställas i svenska skolböcker i framtiden, ja kanske finns han där redan idag. Han kommer att skrivas in i en tradition, där Ivan IV och Stalin är de rysliga höjdpunkterna. Men det är denna tradition, som under de senaste decennierna hamnat under lupp i Ryssland. Resonemanget ser ut att gå enligt följande.

Om Putin i västerländsk historie- och mediaskrivning framställs som vår tids tyrann, som dessutom förhärligar gårdagens tyrann och till och med dåtidens tyrann, samtidigt som Ryssland har hämtat sig från 1990-talets  "vänskap" med Västerlandet och nu upplever en enastående ekonomisk utveckling, som i sin tur beskrivs som djupaste elände i denna historie- och mediaskrivning, upplever ryssarna nu att någonting är fel. Det verkar lite misstänkt att ett land med en sådan historia och sådana framgångar i samtiden framställs på detta sätt. Ryska historiker och ekonomer upptäcker till sin förvåning att förtrycket både under Ivan IV och Stalin inte kan jämföras med eländet i Västerlandet. Siffrorna över antalet uppskattade döda går inte att jämföra, de är alltid enorma i valfritt Västerland och måttliga i Ryssland. Till och med idag sitter fler i fängelse i USA per 100 000 invånare än det någonsin gjorde i Sovjetunionen under Stalin. Hela södra USAs jordbruk består fortfarande av slavarbete i så kallade jordbruksläger, och de som slavar där är desamma som förr.

Undersökningen av den västerländska kallakrigshistoriens ideologiska historieskrivning av Sovjetunionens förmenta brott, massmord och svälten 1932-33 stämmer inte med dokumenten. Inte ens kollektiviseringen, som sammanföll med en traditionell rysk och ukrainsk torka och missväxt. Den här forskningen är alls inte apologetisk, den uttrycker bara en förvåning över alla överdrifter samtidigt som de som överdriver inte undersöker sina egna brott och orättvisor. Den får ytterligare näring av alla pseudohistoriker, som uppenbart får betalt för att skriva om tusen och miljoner döda utan att ens besöka arkiven eller läsa offentliga handlingar. De säljer sig själva och sin historia till högstbjudande. Tillsammans med utländska ambassadörer besöker de minnesdagar, lägger minneskransar och talar om den ryska historiens rysliga brott. Det är ungefär som jag tillsammans med den ryske ambassadören skulle tala utanför Beckombergas vårdcentral till minnet av tiotusentals lobotomerade i Norden och raka historiska linjer bakåt till Karl XII och framåt till Sveriges statsminister. Eftersom det inte finns något minnesmärke eller någon minnesdag, skulle jag anklaga den svenska regimen för att dölja sina brott mot mänskligheten igår, idag och imorgon. Jag skulle bjuda in en hel rad ryska organisationer för att fira den svenska historiens rysliga brott med hjälp av stipendier och anslag enligt en temalista från ryska UD. I ett land som inte ens ger sändningstillstånd till ryska TV-kanaler eller andra media. Historieskrivningen handlar inte om historia, den handlar om ideologi och spridande av lögn i geopolitiska syften. Den ryska historieskrivningen har i lugn och ro arbetat fram minnesplatser, minnesdagar och antologier om både Stalin och Sovjetunionen, det är bara att ta del, om sådant intresse finns. Den är professionell, djupgående och troligen förvånande för den som tror på dagens experter och politiker. Det är betecknande att den svenska internationella historieskrivningen är dödstyst. Det är inte trevligt att förneka det faktum att Sovjetunionen mitt i den fantastiska ekonomiska utvecklingen också vann kriget.

Den ryska historieskrivningen är mångfacetterad, frisk och livlig. Den omfattar en mångfald perspektiv och tolkningar, men den tillåter inte längre utländskt firande av ryska sår och misstag i syfte att självförhärliga  den egna historien och samtidigt tjäna pengar. Det finns lagar om sådant i vilket land som helst, och det är dessutom oförskämt. Det är faktiskt en krigshandling enligt folkrätten. Det skall också hållas i minnet att den livliga ryska diskussionen är ett styrkebesked från det nya ryska samhället. Det fria ordet står starkt som aldrig förr i Ryssland,  ja som aldrig förr i Europa, medan Västerlandet förtiger och snart har glömt sina egna rysliga brott och vem som har vunnit alla krigen. Det finns ingen olydnad eller protest i Västerlandet, inte ens om elpriset tiodubblas, eftersom det inte finns något förflutet eller personer i diskussion. Västerlandet håller på att lobotomera sig själv. En dag kommer ryssarna att skriva även den historien.

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

 

 

Sök