Translate

Ivan Pushkin

 Jag kan inte dricka kefir längre, eftersom den berövats sina ryska symboler. Jag mår fysiskt illa på den svenska nationaldagen. Jag njuter av det västerländska eländet, som följer efter sanktionerna mot Ryssland. Jag jublar när de svenska pansargranaterna erövras och skickas tillbaka

mot ukrainska nazister, som mördar ryska civila på uppdrag av Västerlandet. Men jag lyssnar på Lundell och bläddrar ibland Strindberg eller Lagerlöf. Jag har till och med bevarat min beundran för Astrid. I varje fall hennes litterära gärning. Jag vet helt säkert att jag trots allt skulle motarbeta ett förbud mot svensk klassisk kultur i Ryssland. Men det är inte aktuellt, i Ryssland har aldrig ens tysk kultur varit föremål för bål eller förbud. 

Kulturkonstanter som skapas i civilisationer bär upp folken däri, håller dem levande och lär dem att stå enade över generationer. Varje civilisations olika etnos bildar ett superetnos med kulturella rötter, som är svåra att dra upp och ännu svårare att utrota. Härvid är den ryska revolutionen 1917 och Sovjetunionen ett av de bästa exemplen. Ryssland lyckades återfödas tack vare sina kulturkonstanta. Men det är lika självklart att det på individnivå finns de som trivs i främmande superetnos, ja till och med etnos, och på motsvarande sätt vantrivs i sitt eget superetnos. Alla människor är patrioter, men vissa råkar befinna sig i fel land. Hur är det möjligt, undrar jag. Kanske är det så att en människa kan lära sig en kultur, lära sig dricka kefir, eller läsa Pusjkin och förstå att vissa kulturer är större, andra mindre. Men ännu viktigare är förståelsen att kefir som kultur inte bara har en rysk historia, utan faktiskt är en nyttig produkt. Den blir inte mer eller mindre nyttig för att den är rysk. Liksom Astrid blir varken sämre eller bättre för att hon är svenska. Min vägran att dricka kefir, eller förfäran i Ryssland att Astrid var nazistsympatisör, har emotionella orsaker, som borde ta slut i den punkt där förnuftet träder in. Känslorna väcks i tider av kaos och elände, men jag tror att kulturen har sitt största värde i att den talar om för oss hur kris och kaos skall överkommas. 

Dagens ukrainare hatar rysk kultur, särskilt i västerländska media, men det är ett fenomen som inte har med kultur att göra. Om någon ukrainare slutar lyssna på Rachmaninov eller inte längre kan läsa Tolstoj, säger det ingenting om kulturen eller om ryssar. Särskilt inte då det bara är ukrainare som har ryska som modersmål som kan göra ställningstagandet. Språket är kulturens tankar i ljud och skrift. Det må vara hänt att svenska och hela Västerlandets kulturinstitutioner (förutom La Scala) bränner den ryska kulturen på bål, men en ukrainare kan inte göra det utan att själv bestiga bålet. Som poeten sade, den som bränner böcker, bränner snart människor. Den naziukrainska bataljonen som brände ner träkyrkan i Svjatogorsk i strid mot landsmän i den ukrainska frivilligarmén och munkarna, en händelse som inte finns i Västerlandet på grund av förbudet mot ryska media, får illustrera sanningen i poetens klassiska fras. 

Det är inte kulturens fel att bomber faller, det är oförmågan att ta till sig kultur som utlöser bombanfall. Den ukrainare som hatar rysk kultur, hatar sig själv. Det faktum att ukrainare under de senaste åtta åren har läst sin Pusjkin och andra klassiker samtidigt som den egna staten mördat och förföljt allt ryskt, visar att kulturen i sina klassiska yttringar är just konstanta, medan kulturens avnämare och avnjutare dansar runt elden. Det är också ett märkligt fenomen att rysk kultur förnekas och förnedras av eldsslukare över hela världen, vilket ger vid handen att den ryska kulturens konstanta är globala, kanske i närheten av absoluta kulturvärlden. Kultur är i varje fall ett mycket ryskt fenomen. 

Kultur svarar då på frågan vem som bär skulden till krig, medan det inte går att anklaga en kultur, som är konstant och global, för anläggningen av branden; kultur som inte är konstant och lokal, har ett annat tidsperspektiv, motsvarande en konjunktur, och kan mycket väl starta krig. Det var inte Pusjkin, eftersom den ryska kulturen har en lång, konstant tradition av att släcka krig. Pusjkin svarar Rysslands baktalare för alltid:

 

Om vad väsnas ni, om folkens väl och ve?

Ni vill lysa ryssar i bann med spott och spe?

Vad upprör er? Litauens rop?

Sluta, det är släktens fejder,

Ett gammalt gräl hemmavid, på slavers nejder, 

En fråga utan svar i eran hop.

 

I långliga tider

våra stammar strider;

med växlande lycka slaverna krigar.

Vem ska stå kvar på segerns stigar:

Uppblåst polack. eller trofast ryss?

Ska slaverna enas i den ryska vågen?

Eller havet fördunsta, det är frågan.

 

Lämna oss i fred, ni kan inte läsa

ryssars blodiga tavlor i sten;

Dra bort er långa näsa

från denna familjescen.

När tystnad råder i Kreml och Prag,

glor ni med dumt behag

på krigarnas förtvivlan och mod

och hatar, hatar oss och vårt blod...

 

Varför? Svara, vadan dessa bannor?

för att vi aldrig godtar tyranner,

ens när Moskva i ruiner brinner,

medan ni darrar och springer?

Eller för att vi välte om ända

er idol av Gud utsände

och i vårt blod, svett och tårar

med fred frälste Europas dårar?

 

Stora i orden, små på jorden!

Eller tror ni att den ryske soldaten vilar,

utan sin bajonett, kraftlös vorden?

Eller att tsarens ord står utan pilar?

Eller tvisten med Europa för oss är ny?

Eller ryssen inte segrar ånyo?

Eller att vi är få? Från Krim till Perm,

från finska kalla klippor till Sotjis värme,

Vaknar Kreml med ett muller,

som hörs till Kina som ett buller,

och som ett blankborstat stål,

reser sig Ryssland med ett vrål.

Så kom igen, sänd dem fram,

era ilskna söner:

i Rysslands rök och damm,

ska de be sina sista böner.

 

Aleksandr Pusjkin, 1831

Fri översättning

Pusjkin, som fyllde år häromdagen, danade en viss rysk själ, en mentalitet om den ryska kulturens allmängiltighet, som skulle bekräftas av de stora författarna. Kulturen skyddar ryssarna och ger upphov till gigantisk avund bland andra folk, och när kulturen byggs på med ekonomiska framgångar, går Västerlandet självmant ner i skärselden. Men ukrainarna borde inte följa med ner i avgrunden, utan lära av rysk kultur, söka tröst för sina felsteg och sanningen om Västerlandets falskhet. Förstå att ukrainare och ryssar är samma folk, vilket också är orsaken till dagens västerländska elände i landet. 

USAs ambassad i Moskva gratulerade Pusjkin på födelsedagen, där hyllningen tillägnades Ivan Pusjkin. Här finns orsaken till alla krig under de senaste decennierna, även i Ukraina, nämligen kulturlöshet. Det är detta Putin menar, när han hävdar att rysk kultur är hotad i Ukraina. Utan den dör Ukraina. I den meningen, ja, då är kultur värd en strid. För konstanta värden. Att strida mot rysk kultur är barbari. Ukrainare är inga offer för rysk kultur, utan hjältar i dess långa historia. Den är lika naturlig och nyttig som bakteriekulturen i kefir. Till och med utan symboler, som i Sverige.

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

Sök