Translate

Välj språk

Mest lästa

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Historiska avtal

Den korta eftertankens historieskrivning, som löper i svallet efter dagens händelser och rättfärdighetens kranka blekhet, innehåller då och då ett sanningens korn. Det faktum att den västerländska statskuppen i Ukraina 2014 var dålig politik, sett ur ett västerländskt perspektiv, ur ryskt var den en gåva, erkänns tydligen nu av forskningen. Det nämns till och med att

det ryska frihetskriget startade för åtta år sedan. Rättfärdigandet av de avtal, som efter statskuppen och den fascistoida Kiev-regimens bombningar av civila var ett försök att stoppa konflikten och erkänna ryskan som språk i Donbass, går nu längs linjen att Putin hade i baktanke det som nu sker i Ukraina. Det är dålig forskning, i nivå med naziukrainsk historieförfalskning.

Innan jag fortsätter min text krävs för västerländska hjärnor ett klarläggande av metahistorien: det finns ingen rysk invasion av Ukraina, inte heller något angrepp mot Ukraina. Det som pågår är en operation för att avlägsna en fascistoid regim, stödd av Västerlandet och baserad på nazistiskt inspirerade knektar. De senare har både tränats av Nato och återupplivade nazistiska organisationer inom landet, men också importerats från Västerlandet, varav 36 från Sverige, där 30 har flytt hem igen, fem har avlivats och en återstår. Det Ukraina jag talar om jublar över den seger som nu skall komma och spottar på Västerländska journalister, som förirrat sig bort från den naziukrainska propagandazonen till det riktiga Ukraina. Detsamma gäller de texter, som nu produceras som ett led i den politiska historieskrivningen. Dessa bär på samma historia som Västerlandets angrepp på Ryssland förra gången det begav sig, nämligen det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet.

I efterhand tolkas nu Minsk-avtalen som en rysk list, som påtvingades Ukraina, precis som Stalins avtal med Hitler. I själva verket framtvingades båda avtalen av Västerlandets krig mot Ryssland. Statskuppen 2014 var samma Lebensraum-politik och eftergifter som 1938, där den naziukrainska regimen skapade ”ukrainare” i större delen av landet, människor som i sekel levt i en helt annan civilisation, nämligen den ryska. I likhet med Hitlers erövring av Polen åberopar Västerlandet även i dagens historia påståenden om att Ryssland har kränkt ett lands territorium och suveränitet samtidigt som ryssar mördas. Det påstås till och med att Ryssland var den drivande kraften, då som nu, till krigen. Ingenting ligger längre från sanningen, och den här historieskrivningen är också den grundläggande orsaken till att både fascism och nazism lever vidare. De symboliska, levande uttrycken härför är Scholz, som tyckte att mördandet av ryssar kunde bemötas med ett leende - i München! -, och Duda, som tycker att ryssar är som cancerceller, som skall förintas. Båda är barnbarn till nazister, Duda är ukrainare.

Den springande punkten i Minsk-avtalen var att ryssar har rätt till sitt språk, även om de lever i Ukraina. Minsk-avtalen var ett erkännande av att det finns ryssar i Ukraina, ett faktum som efter statskuppen 2014 inte erkändes av den fascistoida regimen. Minsk-avtalen skulle komma att förfuskas av den ukrainska regimen genom att denna först ville ockupera de ryska områdena och sedan genomföra val enligt statskuppens antiryska lagar, inspirerade av Nurnberg-lagarna. Minsk-avtalens bestämmelse om ändring av Ukrainas författning med en text om de ryska områdenas rätt till sitt språk och lokal demokrati avvisades. I enlighet med de moderna Nurnberg-lagarna kallade Västerlandet den lokala demokratin i östra Ukraina för olaglig. Samtidigt som ryssar fortsatt bombades för att de var ryssar. Till detta kom anklagelser mot Ryssland självt om att inte följa Minsk-avtalen, trots att dessa inte innehöll några förpliktelser för Ryssland. 

Det fanns ingenting i Minsk-avtalen som berörde Ukrainas suveränitet. FN godkände avtalen. Om regimen hade uppfyllt punkten om ryska som språk för ryssarna i östra Ukraina, hade allt varit frid och fröjd idag. Det är tydligt att dagens krig mot ryssar var den enda meningen med statskuppen 2014. Liksom Molotov-Ribbentrop-avtalet, var överenskommelserna i Minsk ett spel för galleriet i väntan på kriget. Om inte Putin hade varit en så försiktig general, hade Ukraina ställts till rätta för åtta år sedan. Hela Ryssland var i uppror mot presidenten, men väntade ändå tålmodigt på hans beslut. De nya raketerna kom först 2018, och hoppet spirade med ny kraft både i Ryssland och Ukraina.

Den politik som Västerlandet presterade från Krim till dagens situation, har avslöjat Västerlandet som genetiska fascister, låt vara oändligt mera klumpiga den här gången.  Den bygger även den här gången på falsk ideologi med bas i dålig kunskap om Ryssland och ryssar, den här gången så dålig att till och med Ribbentrop hade skrattat. Det enda som finns kvar är falskspelet och rysshatet. Det senare är ett dåligt betyg för den forskning och de rapporter som lades till grund för avtalens politik. Det är nämligen inte så att först kommer historien, sedan forskningen. Forskningen var grunden för de västerländska politikernas beteende, deras drag och deras avsikter, då som nu. Den odugliga strategin var ett resultat av oduglig forskning. Den ryska lärdomen har  varit en blandning av raseri och förvåning. Som 1941. Därför blir slutresultatet också detsamma i vår tid.

 

 KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

 

 

 

 

Sök