Translate

Krigsmoral

I dessa tider är det svårt att behålla kontakten med verkligheten, och den ukrainska förvirringen, som är total i de av Västerlandet ockuperade områdena, skall inte förstås som om ukrainare på något sätt är speciella i denna bemärkelse. Det är snarare så,

att Ukraina har smittats av västerländsk galenskap och nu genomgår ett reningsbad. Den yttersta diskussionen av verkligheten sker i historia och filosofi, inte i ekonomin, som många tror. På det senare området är frågan redan avgjord: Västerlandet är en del av rysk ekonomi.

På historiens gebit publiceras en mängd texter och uttalanden om att ryssar i allmänhet och Putin i synnerhet skulle vara besatta av historia, alltså resonera och agera som om Poltava eller Stalingrad, för att inte tala om liknelserna med judeförföljelserna, fortfarande kunde ha någonting att berätta som stöd för verklighetsuppfattningen. Svenska historiker och svenska staten har vid flera tillfällen firat och understrukit betydelsen i nutiden av dessa händelser, förutom Stalingrad betecknande nog, men när ryska historiker, eller Putin, nämner samma saker, är de besatta av historia. Men låt oss gå med på resonemanget för ett ögonblick.

Historia är gammalt skräp i hjärnan utan relevans för dagens politik. Vi hämtar våra antaganden i rationell analys och i demokratiska syften. Vi högtidlighåller Poltava bara för att det är kul, och judeförföljelserna bara för att de är inte alls kul. Hitler var nog bara besatt av historia, resonerar de lärde, nu som då. Vi går nu med i Nato bara för att det är häftigt valfläsk, inte för att Nato har en historia, en ovanligt brutal sådan, och inte för att Sverige har en historia, tvärtom. Sverige har ingen krigshistoria, därför är det på tiden. Svenska politiker, journalister och forskare hämtar inga argument från 1709, 1809 eller någon annan betydelselös sifferkombination, nej, bara från gårdagens hemska händelser, då Ryssland helt plötsligt, utan synbar anledning, å det grövsta angrep Ukraina med - hör och häpna - hänvisning till det som redan skett, antingen för länge sedan eller så sent som 2014. Löjlig historicism. Eller omodern kausalitet.  Men enligt vilka kriterier har Sverige och Västerlandet agerat med soldater och vapen till Ukraina åtminstone sedan 2014, och enligt vilka har den ukrainska nynazismen och besattheten med historia (!) mottagit detta stöd och i vilka syften? Varför skulle inte rysktalande i Ukraina få tala ryska? Enligt vilken rationalitet och till förmån för vilken sorts demokrati?

När då den västerländska tanken känner sig trängd, hänvisas till regler av okänt ursprung. Ibland kallas de internationell rätt, ibland folkrätt. De har inte heller någon historia, tycks det, bara framtid, eftersom resonemanget liksom åker slalom mellan historiens händelser. De här texterna  snitslar en bana, som undviker de svåra partierna, och när ryssar försöker ge sig iväg utför pisten, blir de avstängda från start. De är ju ryssar, besatta av historiens alla segrar.

Det går inte att undkomma historien, och Sveriges agerande är mycket parallellt med Poltava, men det finns en oerhört viktig skillnad mot det ryska beteendet, nämligen att historien har lett till olika resultat. Att åberopa historien för att minnas segertågen är ingen dum idé såväl politiskt som militärt. Men att framkalla historiens bakslag och nederlag, både som enskilt land och som delaktig i Västerlandets största försök att förinta de gudbärande folken, är verkligen att vara besatt av historien, så till den grad att misstagen upprepas. Det är politiskt och militärt skrattretande.

Särskilt beklämmande blir diskussionen när filosofin kommer med i leken. Det sägs att den ukrainska armén har rätt att ställa upp barn och gamla framför sig som sköld, av den anledningen att Ryssland är den angripande parten. Det senare påståendet är ju inte sant, så den filosofiska diskussionen har sin grund i en lögn, vilket ju inte bådar gott för slutsatserna. Men låt oss återigen låtsas att påståendet är giltigt. Av någon oförklarad anledning angriper Ryssland. Har då Ukraina den moraliska rätten att placera sina stridsvagnar på dagis, sjukhus och skolor eller upprätta försvarspositioner i bostäder, där familjen tvingas sitta på balkongen? Ja, säger den västerländske filosofen. Ryssland har i och med angreppet förlorat all moral, som istället till fullo övergått till den ukrainska sidan. Men även om så är fallet, kan frågan ställas om ett land med en sådan ledning och en sådan armé, där människor staplas som säckar i stridsvärn, har någon moralisk rätt att försvara sig. Det behövs ingen formell folkrätt för att besvara denna moraliska fråga. Svaret är givet, även moraliskt. Ingen av de ukrainare som överlevt, kommer att vilja leva sina vidare liv i ett sådant land. Att över huvud försöka åka slalom även här mellan formell och moralisk rätt, tyder på just frånvaro av moralisk styrka och stringens. Sekulariseringen har ingen moral, bara religiositet eller teologisk politik.

För att undkomma juridikens dilemma, där det faktiskt finns regler för krig, försvar, folkens självbestämmanderätt, folkmord, krigsbrott med mera, regler vilka alla följs av den ryskspråkiga sidan, försöker den västerländska filosofin förfuska moralfilosofin, inte bara genom att med dess hjälp fördöma den juridiska rätten, vilket återigen är intellektuell slalom, utan också ge sken av att veta vad som är rätt och orätt. Detta är bara möjligt om historien som vanligt förvisas till tankens ödemarker.

Den moral som presenteras är ingenting annat än godtycklighet, en dödssynd i så allvarliga frågor. Det primitiva resonemanget här går ut på att moralen redan finns, i ursprungsläget, och därmed är alla konsekvenser givna. Men saken har inte undersökts moralfilosofiskt, eftersom skrivaren då skulle framstå som omoralisk. Löjliga etiketter som demokrati och diktatur tas till som en sista utväg, men det är ju inte klart vad de står för och om det de står för, är det goda. Det finns bara en enda mänsklig yttring som är det absolut goda, nämligen den goda viljan. I det här fallet är den goda viljan att människor inte bör mördas för sitt språk, de bör till yttermera visso ha rätten att tala sitt språk. Att hävda motsatsen, är ondska. Det är då människans plikt att verka för detta goda, och en moralisk människa känner denna plikt inom sig. Den står utom diskussion, juridisk eller moralisk.

Den moraliska plikten, som springer ur den goda viljan att hjälpa människor på det sätt du själv skulle vilja få hjälp, när ditt liv och språk hotas, utmynnar i seger för rättvisa och sanning. De senare blir resultatet av den moraliska pliktens goda vilja. Så blir krigets moral alltid ett krig mellan ont och gott, vän och fienden, sanning och lögn. Därför finns rättfärdiga och orättfärdiga krig. 

I det moraliska perspektivet har Ukraina överhuvudtaget ingen rätt att kriga, och gör det inte heller. Den ”ukrainska” armén är inte  ukrainsk, den är västerländsk. Den verkligt ukrainska delen av den ”ukrainska” armén flyr, ger sig till fånga eller dör av skott i ryggen. Den ukrainska befolkningen jublar - på ryska - och bygger upp sina städer igen. De västerländska historieböckerna bränns och de ryska skolorna öppnar igen den 1 september. I hela Ukraina väntar människorna på att den historiska parentesen skall ta slut och de ansvariga dömas. Juridiskt. Moraliskt är de redan fördömda. Liksom filosofins slalomåkare.

 

 KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

Sök