Translate

En officer och legosoldat

Det är inte möjligt att existera utan självbedrägeri, motsägelser och förvirring, men det är en omoralisk slutsats att livet därför skall levas i självbedrägeri, motsägelse och förvirring, det som för det mesta kallas

lögn. Målet för människan borde vara att ta sig ur detta tillstånd och se verkligheten som den är. Vi är intensivt sysselsatta med denna fråga varenda sekund av livet; så fort någon säger någonting, försöker vi ta reda på om samtalspartnern verkligen menar vad han eller hon säger. Det svåra är att göra samma sak med sig själv, och det är få förunnat att tala sanning med sig själv. 

Människans förmåga att tala sanning med sig själv är det enda sättet att undgå ondska, fascism är denna oförmågas konsekvens, och graden av sanningssökande har en undre gräns efter vilken tyranniet inträder. Sverige är idag där. Den som inte talar sanning med sig själv, är lyckligt ovetande. Det gäller för individ, samhälle och civilisation. Till större delen är det svenska samhället lyckligt ovetande om Ryssland, som är den civilisation som definierar vår egen, Västerlandet. I vårt vanliga liv har Ryssland i sekler, ja i 1000 år, varit det som utmanat hela vår existens. Denna utmaning har givit oss vår självförståelse, som vi blir medvetna om endast under hot. Därför används hotbilden för att hålla ordning i samhället, och finns det inte, som i våra dagars Ryssland, är det av nöden att frammana det. Hotet från Ryssland är dess existens. Ryssland är också ett mått på vår berömda självgodhet, men i vår tid har svårigheten inträtt att Ryssland förverkligar allt det Sverige och Europa en gång stod för och fostrades i. 

Bildning och uppfostran som inte innehåller självkritik blir till falsk och instabil självförståelse, som i Hitlers Tyskland och dagens Ukraina, med spilleffekter över hela Europa. Sverige håller samma riktning och går samma väg. Landet sänder officerare som legosoldater och kräver både av sina egna medborgare och ryska staten att dessa skall uppfattas som moraliskt rättfärdiga gentlemen i fredens tjänst. När de möter sitt öde, lätt att förutsäga, reagerar statsapparaten som om legosoldater och barnamördare är heliga riddare. Om några månader kommer krigsförbrytare i en offentlig och öppen tribunal, däribland en svensk, att dömas till döden. Det ryska folket ropar på offentlig, tv-sänd hängning. Det är uppenbart att den ryska publiken har rätten på sin sida. 

Den svenske legosoldaten, både frivillig och av staten utsänd, lever fel. Det enda som kan stärka en sådan människa i livshållningen är att han får som han vill, annars slocknar lågan och soldaten dör, först bildligt, därefter enligt dödsdomen. Den första döden är den allvarliga, den senare kan vi ändå inte erfara. Det betyder att den som lever ett sådant omoraliskt liv, som bekräftas av att civila ryssar i Ukraina utsätts för alla ockupationens fasor och därefter dör under legosoldaterna "safari", vaknar upp till det riktiga livet när det konstlade tar slut. Det riktiga livet, som påtvingas Västerlandet och dess legosoldater av Ryssland, är det liv som skulle kunna levas av alla utan motsägelser. 

Att inte acceptera det riktiga livet är att inte acceptera det som sker. Ungefär som en sjukdom, när man dör men kanske ändå inte, men man blir dödssjuk och allting rämnar. Då uppskattar man den hälsa man en gång hade. Ungefär som att som svensk helig riddare tvingas ge upp och lämna fabriken i Mariupol, träda ut ur katakombernas mörker och se ljuset, där ryssarna håller i strålkastarna. Men det som sker är det riktiga livet. Även om den egna staten och dess media hävdar motsatsen. 

Döden är värd att leva för, men bara den äkta, den som vi inte känner av. Den oriktiga döden är den hysteri som drabbar oss när det inte går som vi hade tänkt oss. Den kallas ibland också för förtvivlan. Det är den sjukdom, som de religiösa kallar kris eller elände. Men det är bara en oförmåga att se livet som det verkligen är. Att tappa konceptet, som Västerlandet nu gör, är att inte kunna acceptera verkligheten, vilket i sin tur är att inte acceptera sig själv. Som damen i tysk TV som säger att hon trodde att det som sker egentligen inte borde kunna ske i Tyskland, sådant sker bara i Tredje världen. Eller alla dessa forskare och journalister, vilka försöker få det att se ut som om det som sker i Västerlandet, egentligen sker i Ryssland. Vi lär få se mer av denna förtvivlan. Om den förnekas med hjälp av lögner, fördjupas den. Den måste erkännas. Om så i en tribunal. 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

 

Sök