Translate

Djävulens barn och krigets grammatik

I de ryska trakter som skapades av Potemkin, vilka Ehrenström på bekant svenskt manér kallade kulisser, i det Novorossija som för exakt 100 år sedan ritades in i den aldrig existerande republiken Ukraina, skall barnen nu lära sig att

det inte är coolt att göra nazihälsningen längre. Ryska historikerförbundet har beslutat sig för att sända sina historielärare till Novorossija för att säkerställa att utbildningsväsendets viktigaste ämne - historia - skrivs och lärs ut utan detta västerländska inflytande. För den som vill, på ukrainska. Ja, eller något av de andra språken, grekiska eller tatariska. För att inte tala om alla judiska barn, som behöver avprogrammeras från den nazistiska hälsningen i skolorna. 

I Sverige gör unga idrottare uttalanden på löpande, inlärda band om nödvändigheten att frysa ut ryska idrottare, eftersom de senare är i krig. Varken de eller den likaledes inlärde journalisten reflekterar över andra länder som i vår tid startat och drivit ett hundratal krig, eller för den delen över den egna nationens krig på senare år. Det är inte heller aktuellt att fundera över Ukrainas krig mot den "egna", ryska befolkningen sedan 2014, där Sverige deltar med liv och lust.  Vilket "krig" har de i hjärnan när sådana frågor ställs och besvaras? Skulle dessa barn också må bra av föreläsningar av ryska historielärare, eller är de redan sålda till djävulen?

Men djävulens barn, både i Ukraina och Sverige, talar om ett annat krig än det Ryssland för. Krig finns åtminstone i tre olika kategorier; den första handlar om krig som bara strid för stridens skull, som när svenska legoknektar åker till Ukraina för att skjuta en människa, helst en soldat, men också gärna civila, bara för dödandets lust. Det kallas safari på deras jargong, och sker med den egna statens uppmuntran. Den senare kan också gå med i en krigsorganisation som Nato för att legitimera krig för krigets skull. 

Den andra kategorin av krig är Förintelsen, när kriget är avsett att förinta och utrota, avskaffa, omänskliggöra, göra det andra folket osynligt som människor. Eller som idrottare, musiker, författare. Detta krig, som ockuperar de unga svenskarnas hjärnor, startade långt innan det ryska svaret 2014 och är det krig vi fört periodvis under 1000 år. Förintelsekrig förs tills den ena sidan dör, i varje fall är detta krigets mening och mål. Europeiska kommissionen presenterar i dagarna en utredning om hur Ryska Federationen skall delas upp i olika länder, ett hundratal, och deras resurser tas i bruk vid anslutningen till unionen. Ryssland blir kvar som en liten plätt runt St Petersburg och Novgorod. Det enda som krävs är seger i utrotningskriget. 

Kriget i den tredje kategorin är det krig som kallas militär operation i Ryssland. Här är kriget en fortsättning på politiken, därför kallas det inte heller krig. Krig som politik förs utan hat, utan upphetsning, det har istället mål och mening. Det finns inga safariresor, inga unga idrottare som hatar svenska motståndare (särskilt de som vinner hela tiden), inga planer på att utrota eller förinta ukrainarna (särskilt då dessa i all väsentligt är ryssar i den vidare betydelsen). Risken med krig som politik är att det inte alltid går som beslutat. I dessa stunder är det av nöden att Ledaren både håller fast och ändrar beslut, alltså att upprätthålla suveräniteten. Den ledare som förfaller till krig som lust eller som förintelse, förlorar de politiska målen ur sikte och börjar rita hatets kartor. Och då kan djävulens barn fortsätta med sina nazihälsningar eller sin sportsliga fascism. I varje fall tills ryssen kommer. 

 

 KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

Sök