Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

När ordet är fritt

 

Mitt liv i Sovjetunionen utmärktes av ord och texter. Både som översättare och producent av analyser bestod livet av att hitta det riktiga ordet och textens mening och riktighet. De tidningar och TV-program som berättade om verkligheten var med få undantag

på en nivå som inte gjorde verkligheten tydligare, utan efterhand gjorde den mer och mer absurd. Bakom den officiella berättelsen fanns förstås dolda texter, avsedda för en begränsad publik. Men det mest intressanta var den stora publik som inte alls litade på sovjetiska texter, de som log åt dem och de som av princip inte läste något annat än skönlitteratur för att finna sin plats i verkligheten. De läste in skönlitteraturen i den sovjetiska verkligheten och levde i en skönlitterär dimension. En annan trevlig aspekt var att mediautrymmet fylldes av konst och vetenskap.

Det fanns också sådana som jag, som läste sovjetiska texter för att se i vilken grad verkligheten kan förvanskas innan den rasar. I vilken grad kan det fria ordet döljas innan medborgaren dör, socialt eller i medicinsk mening. Till slut fanns det fria ordet endast i humor och satir och hos en handfull författare. Inte för att de nödvändigtvis presenterade en sanning, utan just för att deras ord åtminstone var fria. 

Samma förvanskning av verkligheten sker nu i mitt eget land. Jag läser texter i svenska media uteslutande för att försöka förstå hur långt makten kan gå i sin styrning av media innan medborgaren helt förlorar sin position i verkligheten. Den första skillnaden börjar här, eftersom den svenska makten helt enkelt förnekar att media styrs, vilket den sovjetiska inte gjorde. Den var helt öppen med att en ny medborgare skulle formas. I Sverige är denna medborgare redan formad. Här kommer paradoxerna i en lång rad. För det första handlar den svenska dysfunktionen i samhället inte bara om självförhärligande, utan också om demoniseringen av just den ryska demokratin, i ordalag som om Sovjetunionen fortfarande existerade. Detta är, vad gäller det fria ordet, ett av den västerländska historiens största misstag, jämförbart och tydligen framlockande nazismen.

För det andra har processen fram till idag bekostats av sovjetiska och ryska resurser, både svenska bankers plundring av sovjetiska (revolutionen började med en västerländsk, ja svensk, plundring av banker) och ryska tillgångar och den svenska industrins totala beroende av sovjetiska och ryska råvaror. 

För det tredje har den svenska verkligheten lidit en total förlust av det fria ordet i striden mot den ryska demokratin, där media till och med idag kan diskutera landets krig mot den västerländska invasionen. I Sverige är inte ett ord sant, eftersom ordet inte är fritt. Precis som under sovjetiskt 1970- och 80-tal.

Det finns statsvetare och filosofer som sagt och säger att absurda texter i samhället är ett sätt att kontrollera medborgarna, men den sovjetiska erfarenheten visar att det inte är så. Absurditeten ledde till 1990-talets kaos i Ryssland. Det gick inte att diskutera lösningar, ordet var ofritt och utslitet, språket ekade tomt. Som svenska statligt styrda media idag.

Andra statsvetare och filosofer, för att inte tala om rysslandshistoriker, säger att makt och diktatur är att få medborgarna att göra det som de annars inte skulle ha gjort, och att Sovjetunionen således tvingade medborgarna att göra vad de gjorde. Men då hade inte Sovjetunionen fallit.

Tvärtom, Sovjetunionen föll när de fria orden tog slut. Makten visste inte längre vad medborgarna tänkte, och medborgarna visste inte längre vad makthavarna kunde och ville. Mina erfarenheter av ryssar och rysk kultur säger mig också att det finns ett ryskt karaktärsdrag, som inte är förenligt med det ofria ordet.

För att förmå en ryss att resa sig ur soffan och bygga fabriker, försvara fosterlandet och över huvud må bra, måste du tala fritt. Stalin förklarade sin vilja och BNP på 14% varje år utom krigsåren från 1929 till 1953 var goda argument. Det fanns ingen irrationalitet i stalinismens ord. Han gjorde det han sade, även om en och annan fick lida. Han gömde sig inte bakom orden. Om Stalin hade beordrat medborgarna att sänka temperaturen i bostaden, dricka toavatten, inte tvätta sig eller bada bastu, eller kriga mot England och Frankrike tillsammans med Hitler, hade hans historia blivit kort. Han hade inte tanke på att göra gemensam sak med Hitler. Till skillnad från England, Frankrike och, framför allt, USA. Då hade han tvingats strypa det fria ordet och gå med på europeiskt hyckleri.

I mitt arbete med texter i Sovjetunionen var ordet helt fritt, vem som helst kunde säga vad som helst om arbetets föremål, arbetsvillkoren, medarbetare, arbetsmiljö, betalning, ja allt. Tonen och argumenten var rakt på sak, det var helt i sin ordning att slå näven i bordet eller höja rösten. 

Det var däremot inte i sin ordning att gå ut på gatan och ropa att partiet hade fel, eller i  texter mana till uppror. 

Idag är Ryssland en demokrati, och det finns inslag av västerländsk påverkan i samhället. Det innebär att en ryss idag kan bli avskedad för uppriktig kritik, både i sak och om åsikten inte stämmer överens med företagets politik, eller företagsledningens syn på politik. Däremot är det tillåtet att gå ut på gatan och ropa att presidenten är en skurk, eller att i texter och tal mana till uppror. 

Demokratins fria ord har stora likheter med mobbingkulturen, där metoden är trakasserier och konsekvensen är kränkning. Men just det faktum att diskussionen stannar upp och inte handlar om saken, får samhället att vittra sönder. Demokrati blir en ideologi, och alla ideologier försöker kontrollera verkligheten. Det var inte gatudemonstrationernas vara eller inte vara som sänkte Sovjetunionen, den diskussionen är falsk. Det fria ordet försvann, det fanns inga mål längre, ingen anledning att tala. Alla fejkade. 

Men det kom en tid då det fria ordet fullkomligt sköljde över det ryska samhället och dess ledare blev den store förkämpen för ordets återfödelse i nästan hela världen. Men för ryssar blev detta fria ord en katastrof, ungefär på samma sätt som svenskar nu får lida för sina fria ord mot Ryssland. Det leder till den märkliga tanken att det fria ordet är destruktiv ondska, när det inte kontrolleras mot verkligheten. Ordet har sina regler, sitt ordförråd och grammatik och sin kontext. Som i en översättning måste ansträngningen vara att finna det riktiga ordet, även när översättningen kallas fri. 

Det beslutsmässigt effektiva samhället ökar effektiviteten i takt med att de riktiga orden återfinns och blir en riktig översättning av verkligheten. Fel i översättningen, som i dagens Sverige och hela Västerlandet, leder till att medborgarna tvingas gå emot sina egna intressen och sitt eget bättre vetande. Det går inte att översätta verkligheten fel, då handlingsförlamas berättelsen, ingen agerar, bara lydnaden finns kvar. Ordet blir en felöversättning och skillnaden mellan verklighet och översättning vidgas in absurdum. Översättningen av verkligheten slirar långsamt, ingen lägger märke till det fria ordets felaktighet förrän det är för sent, när köld, hunger, smuts och förvirring gör sitt inträde. Men då är diktaturen redan här. Det enda som återstår är att rikta det fria ordet mot det riktiga och påstå att originalet innehåller för många felaktigheter, alltså att förvränga verkligheten. För andra gången i mitt liv har jag den tvivelaktiga glädjen att vara med om denna förändring. Den enda trösten är att de flesta översättningar som går snett, kommer att korrigeras förr eller senare. Ordets frihet är inte ohejdat pladder, utan kontrollerad precision och passion. 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

Sök