Ryska frihetskriget 1989-2023

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad fredag, 13 januari 2023 10:24

Skriven av Stefan Gehander

Det var nog så, att både Putin och jag gladdes åt Murens fall och Rysslands frigörelse från sovjetrepublikernas tunga börda. Däremot var varken han eller jag nöjd med sättet som det skedde på, då både Europa och de forna republikerna fortsatte att

berika sig på Rysslands bekostnad. Men den största missräkningen blev de fortsatta angreppen på det Ryssland som kastat av sig den västerländska ideologin. Terrorkrigen i Tjetjenien, den västerländska attacken från Georgien, statskuppen i Kiev och försöken att inta Krim, samtidigt som länder med ryska intressen över hela världen raserades av inhyrda legoknektar och köpta politiker,, var inte de då förväntade resultaten av Rysslands frigörelse, som liksom tvärtom väckte Västerlandets girighet och begär efter mer inflytande och militärt territorium. 1989 blev tvärtemot våra förhoppningar istället ett nytt 1939.

Västerlandets lömska angrepp på Ukraina 2014 och ännu hemskare 2022, angrepp vars planering åtminstone från 2014 nu erkänts av både Poroshenko, Merkel och Hollande i en märklig uppvisning i cynism och dumhet, är den galnaste krigspolitiken sedan Hitler. Konsekvenserna av revanschismen i de mörkaste vrårna av historiens hemskheter, symboliserade av en ny, kortväxt naziposör, kommer dock att ha ett positivt inflytande på den ryska framtiden, åtminstone för dem som likt mig, senare Putin och med honom de flesta ryssar ser Ryssland som en unik civilisation. Ryssland ligger inte i Europa, Europa är en främmande civilisation. De västerländska ledarnas erkännande att kriget planerats från minst 2014 samt frånvaron av historiska kunskaper, rationalitet och insikt om Rysslands storhet och den egna litenheten ger vid handen att den troligaste vägen är att Västerlandets ledare kallas till Minsk, eller Belovezjskaja pusjtja, för att underteckna kapitulationen. Förhoppningarna om Putins snara död, som på ett motbjudande sätt framställs som önskvärt för att undvika det logiska förloppet, är bara ett tecken på bristen på kunskaper om  Ryssland och den egna irrationella politikens katastrofala följder. 

Bristen på ledarskap och beslutsfattande med logik i Västerlandet är hela anledningen till kriget, där den historiska revanschen spelar en avgörande roll i försöken att helt krossa den sovjetiska segern i kriget och vända historien. Jublet visste inga gränser när så kallade ukrainare tog på sig rollen som nazistiska krigare i den avgörande striden. Med propaganda och förföljelser av minsta lilla ryska turist, förbud mot ryska media och bortkopplande av ryska internet och aggressiva, statligt styrda media som försöker tvinga hem företag från Ryssland, lyckades Västerlandet än en gång driva sina folk i krig österut. Det hela är till och med tänkt att finansieras genom stöld av den ryska statskassans utländska tillgångar, ett brott som skulle ruinera miljoner västerländska investerare med motsvarande innehav i ryska tillgångar.

När de naziukrainska trupperna nu inte bara stoppats utan också drivs tillbaka mot historiens kyrkogård, återstår för Ukraina bara att välja mellan att bli en rysk region eller helt försvinna i en farsartad tragedi med en jude som leker nazist för ett ukrainskt Ukraina. Men i Västerlandet är han snart lika populär som Gorbatjov och har inte så små chanser att bli EUs ledare i en evig nazistisk dröm.

Rysslands klumpiga start på frihetskrigets avgörande fas i kontrast mot de militära blixtinsatserna på Krim och i Syrien, vilka står i ännu bjärtare kontrast till det västerländska barbariet i Mosul, Rakka och Kabul, vittnar om en rysk naivitet om att det väl ändå inte var möjligt att Västerlandet skulle gå till attack. Den ryska politiken idag har en tydlig parallelll i Stalins vägran att tro att kriget verkligen hade börjat de första tre dagarna 1941. Om den parallellen dras ännu längre, kommer Nato till slut att officiellt ansluta till angreppet. Just nu uppgår Nato-soldaterna och legoknektarna till runt hälften av den naziukrainska styrkan.

I samband med befrielsen av ryssar och ryska regioner i Ukraina, kan det förväntas att hela landet befrias, då ju ukrainare är ryssar precis som människor i Burjatien eller Altaj. Uppfattningen att Ukraina inte är ryskt, ja till och med västerländskt territorium, är typisk för Västerlandets kolonialt-rasistiska mentalitet, både i statsledning och befolkning. Det är Västerlandets grundläggande tanke, som redan lett till två världskrig med Ryssland som nästa kolonikandidat. Den här statsbärande rasismen kallas fortfarande "den existerande ordningen och dess regler" i staternas propaganda. Denna sekellånga strävan att plundra Ryssland, med rötter i vikingatid och korståg, nazism och amerikansk-judisk utvaldhetskomplex, kan avslutas bara om alla kontakter med Västerlandet bryts. Det är en historiens ironi att just ukrainarnas ryskhet var det som öppnade möjlgiheten för krig i vår tid. Inget annat folk har modet eller den krigiska färdigheten. En ytterligare ironi och orsak till märkligheterna i kriget hör samman med samma faktum, nämligen att ryssar strider mot ryssar, vilket skapar en motvilja mot samma barbari som Västerlandet sedan 1989 uppvisat i allt från Jugoslavien till Afghanistan. Intressant nog har de naziukrainska styrkorna anammat den västerländska taktiken med terrorbombningar mot civilbefolkningen i sitt eget land. I den västerländska propagandan är bilden av terrorbombningar mot civila dock bara en "upplevd orättvisa", där statligt styrda media istället rapporterar om ryska bombningar med blodiga bilder. I texten nämns att reportaget är från - Donetsk (!), en piruett antingen i cynism eller okunskap. 

Bilden av Ukraina som västerländsk mark var redan 1939 orsaken till krig, till och med Quisling var där för att välja ut områden för Norge att överta, där det kan tilläggas att Mussolinis bild av Nordafrika och Syrien som romerskt territorium även den upprepas, vilket ger ytterligare vid handen att Västerlandet måste frikopplas från Ryssland, ja helst isoleras från övriga världen. Det är till denna slutsats Putin sent omsider har kommit. Västerlandets gång efter annan uppväckta fantasier av lägre stående folk och ofantliga rikedomar som väntar efter angreppet är inte rationella, och därför betyder fantasierna att krig är den enda lösningen. Den förståelsen ligger förvisso i den ryska traditionen sedan vikingarna hälsade på och latinarna föreslog att de ortodoxa skulle bli normala människor, men den ryska godhjärtade naiviteten tar i perioder över hand. Det är inte för inte som krig är ett naturligt tillstånd i Ryssland, medan Västerlandet far världen runt och skriker om mänskliga rättigheter och krigsbrott. Så även den här gången: den ryske mannen suckar Är det dags nu igen, medan den västerländske mannen skrikande Krigsbrott skickar bomber över civila i underbefolkningen.

Ryssland går nu försiktigt från seger till seger, försvarsindustrin börjar komma upp i varv och Ukraina har försvunnit till hälften. Väl över på den ryska sidan, undrar de mest ukrainska ukrainarna hur de kunde vara så aningslösa. Den ryska ekonomin dignar av pengar och investeringar i reell ekonomi, medan den västerländska ekonomin flyttar i en gigantisk våg av skulder och inflation, pådriven av förlusten av rysk olja och naturgas. 

Graden av okunskap, eller halten av propaganda, kommer tydligt till uttryck i prognoserna om framtiden, där västerländska "forskare" och allehanda "experter" spekulerar vilt om i vilken utsträckning Ryssland kan tänkas dra sig tillbaka. Helt verklighetsfrämmande tankar, som inte är tankar, eftersom ordet tanke förutsätter att människan tänker. Det enda som tillfredsställer det ryska folket, inklusive vettiga ukrainare, är när Putin gratulerar trupperna på torget i Lvov. Det är hans moraliska och säkerhetspolitiska plikt att driva västukrainarna ut ur landet, att rensa landet från alla med nazistiska böjelser och återkristna Ukraina. Mot bakgrund av folkmordet på ryssar, terrorbombningar av civila och bostadskvarter, tvångsförflyttningar av ryska ukrainare, förföljelser av kristna och förbud mot rysk ortodoxi, ryska språket, tortyr och våldtäkt så grymma att de väcker minnet av den ukrainska fascismens vedervärdiga härjningar 1941-45 är det av nöden att Lvov blir den plats, där Putin föreslår Västerlandet ett slut på kriget. Om erbjudandet inte antas, går det en linje av historiskt-rättsmoralisk rysk mark från Warszawa över Baltikum till Helsingfors.

För att förstå Putin och det nya Ryssland som komma skall måste insikten nå fram att propaganda inte duger i diskussionen om Ryssland. De ryska styrkorna använder inte minor, såklart, de våldtar inte och spränger inga teatrar med instängda människor; rysk försvarsindustri tillverkar drönare och raketer så det räcker och blir över även till nästa  krig. Om nödvändigt, kan Ryssland dela upp Europa igen, som så många gånger förr. Allrahelst som kriget står mot Europa, inte Ukraina. Det finns, borde finnas, en liten fläck i hjärnan med plats för resonemang utan barnsliga inslag. Det kallas pragmatism och baseras på rationalitet. 

Den ryska säkerhetspolitiken är djupt human. Ryssar och ryska medborgare blev kvar i spillrorna efter Sovjetunionen, och i likhet med den svenska passpolitiken under Andra världskriget vill Ryssland att de skall kunna leva ett vanligt liv, där de råkar befinna sig. Så har inte skett, utan Västerlandet har sedan 1989 gått mot en Endlösung av detta problem, och nu har Endlösung blivit en politik på global nivå mot alla med ryskt blod, ryska förbindelser och ryska sympatier till och med inom kultur och sport. En skamlig följd, inte av kriget, som är dess konsekvens snarare, utan av mörkläggningen av den där fläcken i hjärnan.

I rationaliteten och pragmatismens värld är det förbluffande med vilken kraft historien återkommer, hur Europa gång efter annan gör samma misstag och varje gång tycks glömma slutresultatet förra gången. Vi som tänker är alls inte okunniga om slutresultatet, det har ju hänt förr. Vi är inte ens okunniga om vem som återigen startade processen, och vi känner igen symbolerna och gesterna. Vi kan nästan läsa 1939 års tidningar för att inhämta information om vad som händer i Europa och Ukraina.

Historia ger oss kunskap och visshet, beslut i så viktiga frågor som krig, särskilt mot Ryssland, kan ge upphov till tämligen säkra prognoser om slutresultatet. Min förhoppning är att det ryska frihetskriget slutar med insikten att Europa bara har fiendskap och krig att erbjuda och att tystnaden sänker sig över landet. Frihet är ju, när allt kommer omkring, främst möjligheten att inte behöva välja. Det ryska frihetskriget 1989-2023 är ofriheten att välja krig eller fred. Att befria Ryssland är att avsluta den djupt rasistiska diskussionen om landets inträde i den europeiska gemenskapen. Vad denna slutgiltiga lösning innebär vet vi ju, bara att fråga judarna.

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!