Löjtnant Mao

Västerlandets tredje angrepp på Ryssland i den ukrainska delen av civilisationen under 100 år är upprörande i sin historiska idioti. Samtidigt sprider statligt styrda svenska media en bild av spelad förvåning över att Ryssland efter Murens fall skulle ha valt fel väg efter två segrar både i krig och över ideologierna från Västerlandet, medan den tredje segern bär

på vissa skillnader mot de förra. Den ryska militära segern baseras denna gång på en ny taktik, som skonar civila och de egna truppernas förluster. Styrkorna rör sig långsamt till fots och skjuter av vilsegångna ukrainska tvångssoldater, inkompetenta nationalister och nazistiska vålnader i en offensiv, där motståndaren inte kan lyfta flyg eller helikopter mer än några minuter och inte ens under mörker kan röra sig i någon manöver, eftersom rysk trupp har fri sikt även nattetid. Resten av striderna sköts av artilleri av olika sort med nedslag mot mål inom meters avstånd, där särskilt det termobariska artilleriet injagar skräck i fienden. Den ryska armén använder runt 10% av sina professionella styrkor utan att ge Europas största armé någon chans. Med operationerna i Tjetjenien och Syrien i bakgrunden, innebär dagens ryska frihetskrig troligen viktiga slutsatser för krigsorganisationen Nato och den amerikanska diktaturens styrkor, allrahelst som tjetjener nu stolt bär den ryska fanan framåt och Syriens folk står lika stolt på rysk sida. Att vinna kriget men folkets välvilja är målet även i det tredje ukrainska kriget. 

Folkens välvilja både inom och utom den ryska civilisationens gränser har alltid varit den avgörande faktorn i de ryska frihetskrigen. Den ukrainska civilbefolkningen, som ockuperats och plundrats sedan den västerländska aggressionen 2014, jublar nu åt den ryska offensiven och spottar åt det brittiska journalistteamet, som förirrat sig bort från den nazistiska propagandazonen. I Västerlandet sker det omvända, då bidragen till ukrainskt slödder nu dras in i Östeuropa och uthyrningsfamiljerna med stor möda kämpar för att få ut snyltarna ur sitt hem. I Sverige är befolkningen djupt okunnig om invasionen av nassar, som bara i vår lilla stad har tilldelats lägenheter för en halv miljard, samtidigt som den kurdiska riksdagen bråkar om en hundralapp till fattigpensionärerna. På nyspråk är detta hjälp och försvar av Ukraina, men i själva verket krig mot både Ryssland och det egna folket.

För oss som följer den sanna rapporteringen om frihetskriget i den ukrainska delen av Ryssland, i fria ryska media och i realtid i Telegramkanaler, är det på individnivå förunderligt hur livskraftig människan är, framför allt markerat i alla uppvisningar i hjältemod. Hjältarnas historia i alla ryska krig gör att historieböckerna bågnar, ibland av falska hjältar, men det är också besynnerligt hur vissa hjältar glöms bort. Bland de mest bortglömda i det förra kriget finns Stalins söner, trots att båda hjälpte sin far att ta tillbaka det Ukraina denne hade förlorat 1918, även om Stalin var en framgångsrik general med segern i Kiev och marschen till Lvov. 

Stalin hade också en betydligt mer okänd son i kriget, nämligen Sergej Mao, som var en av de pojkar som Stalin tog upp i familjen som sin egen. Det var Mao ZeDongs son, som i Västerlandets krig mot Kina hade skickats till Ryssland för att lära sig ryska och undkomma den amerikanska ockupationen och diktaturens knektar. Redan då, för 100 år sedan, valde Kina den ryska vägen. Mao den yngre fick be Stalin flera gånger om att skickas till fronten, och till slut blev han hjälte i befrielsen av Tjeckoslovakien, Polen och erövringen av Berlin. Han nådde löjtnants grad under striderna vid den ukrainska fronten och återsåg sin far i det nya, fria Kina. Han stupade vid fronten i det amerikanska angreppskriget mot Korea, där han återigen stred sida vid sida med ryssar. 

Löjtnant Mao marscherade samma väg över Ukraina som dagens ryska frihetskrigare. Hans far valde också den ryska vägen till frihet. Något försenat kommer Ryssland nu att inom ekonomin välja den kinesiska vägen. Enligt Stalins modell, som gav 14% tillväxt om året, varje år, mellan 1929-1955. Under de år löjtnant Mao levde och följde i fädernas spår. 

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!