Olof och Astrids barn

Uppgifter

Kategori: Samhälle

Publicerad onsdag, 20 augusti 2014 21:23

Skriven av Stefan Gehander

Olof och Astrid var ett omaka par, och de hade sina duster. Men de fostrade en generation eller två med idéer, som fortfarande lever kvar. Men idéer har sitt eget liv, och det krävs en särskild skolning för att de inte ska slira iväg och få ett annat innehåll eller byta tecken. Olof var en stor idealist, men han lyckades genomdriva demokratins största landvinning, nämligen utbildning för alla. Han byggde upp ett system för tillträde till högre utbildning som än idag bär spår av denna sanna demokratiska framgång. Han förstod nog att skolan är samhällets nyckel. Sådan skola, sådant samhälle. Han förstod också att utbildning är nyckeln till stigande löner och välstånd. Det var fler än han som förstod det, och dagens makthavare anar också sanningen i denna tes. Men deras hjärnkapacitet räcker inte för att förstå det komplexa samspelet mellan skola och samhälle. Det går inte att massproducera utbildning hur som helst och i vilka discipliner som helst. Det går inte att producera en utbildning i Internationella relationer på 3-4 år och sedan vänta sig att denna utbildning ger stigande lön och välstånd för den "utbildade". Det går inte att massproducera programmerare, eller ännu värre, spelutvecklare, samtidigt som matematiken "förfinas" till något i stil med rita-gissa-spring-leken. I Malmö står en hel stad och spyr ut en massa utsläpp ur kunskapsfabriker, som inte ens går att sälja som utsläppskvoter. Staden har snart gjort hela varvet runt och utbildar nu lärare, som ska utbilda andra att bli lärare.. Ars gratia artis. För att hålla igång produktionen offras en massa människor som råvara till fabrikerna, allt medan kurserna blir längre och längre. Snart har vi städingenjörsutbildning på 8 år, där ingenjörerna sedan arbetar som konsulter vid utbildningsföretag, där man utlovar jobb för dem som verkligen brinner för yrket och klarar den femåriga magisterutbildningen. Samtidigt städas allt färre gator och torg i staden, och stadens stolta strand begravs i tång och hundskit. Det handlar inte längre om utbildning, bara om sysselsättning. Olofs idé har nått vägs ände och blivit sin egen antites.

Astrid hade också flera fina idéer, framför allt tyckte jag om hennes uppmaning till flickorna att bli starka och inte låta sig hunsas av prusseluskerna, eller fjantas bort av mammor med ständig huvudvärk. En flicka fostras bäst av en demokratiskt lagd fader, ja till och med av en rik men frånvarande sjökapten. Men även denna idé har lyckats snedtända i hjärnor med mindre kapacitet. På något sätt kom Astrids tanke att vantolkas som att de kvinnliga könet i vid mening var förtryckt, och eftersom det förtryckta könet var kvinnligt, borde det vara en man som förtrycker. PÅ samma sätt som Madicken skyllde allt på Rikard, en fantasifigur. Eller som om Kling och Klang var banditerna. Men de var ju bara kvinnornas toffelhjältar till ämbetsmän, sterila intellektuellt och biologiskt, män till prusseluskor, redo att fostra Pippi enligt tosiga fruntimmers nycker, precis som de män som idag sitter på lekplatsen och diskuterar blöjor till sina 6-åriga flickor. Så gick det med Pippi-idealet, det blev bara en hög skit i den förvuxna flickans blöja.

I de här två frågorna, utbildning och flickor, var Olof och Astrid helt överens, och deras strävanden överlappade varandra. Men prusseluskor och ämbetsmän tog över, och än idag finns ingen lag som säger att yrke X ger lönen Y

Olof och Astrid hade också en annan sak gemensam. De tyckte inte om lidande och orättvisa, särskilt när det handlade om barn och djur. Astrid tyckte inte heller om när Olof tog för mycket av hennes pengar, men Olof var inte sämre karl än att han kunde ändra sig. Olof och Astrids land fick snart en lovande representant i en stark flicka med utbildning. En riktig Pippi Långstrump, men med andra förtecken. Hon trodde på bomber som argument och utpressning som medel att nå målen. Ungefär samtidigt tågade prusseluskor och ämbetsmän vidare ut i världen för att minska lidande och rättvisa, samtidigt som utbildningsidealet hölls levande som en fackla. Men kampen för rättvisa blev till en industri, en handel med människoöden, som stoppas in i det egna maskineriet för att driva på kunskapsproduktionen och byråkratisera medlidandet. Men bakom medlidandet som slagord döljer sig de allerstädes närvarande prusseluskorna och ämbetsmännen, och ett och annat troll från rövarskogen.

Olof stred mot krig, diktatur och apartheid, Astrid för flickor, djur och andra skyddslösa varelser, men också en och annan pojke från fattiga förhållanden.

Idag stödjer det land de byggde krig i Ukraina, Irak, Syrien och Libyen, diktatur i Mellanöstern och Nordafrika och apartheid mot slaviska folk, prusseluskorna har tagit sig ända till maktens boningar och härskar i en havererad skola, där flickorna fostras till rabiata, otänkande fiender till råbarkade sjökaptener och slemmiga redaktörer, som mest sysslar med våldtäkt och sexuella trakasserier på jobbet. Djuren finns inte mer i landet, ägg och fläsk är snart ett minne blott, eftersom det av någon märklig anledning är billigare att importera, från länder där alla djur går fritt.

Olof och Astrids barn har förstått en sak i varje fall: barn är otacksamma varelser, som vrider och vänder på allt till oigenkännlighet. Bättre då att införskaffa främmande barn, som färdigmat. Så slipper man besvikelsen att se familjebygget bli en Pomperipossa-pjäs.

Pilutta mej.