Sanningen förlamad

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad fredag, 16 augusti 2019 15:24

Skriven av Stefan Gehander

Solen skiner i St Petersburg, den sovjetiska spårvagnen skramlar fram i grotesk kontrast till Moskvas supervagnar med luftkonditionering men med samma service; bara att vifta med telefonen, så är

resan betald via stadens kostnadsfria nät. En kvinna stiger på, en peterburzhenka som inte skulle fått åka med bussen i Malmö, vilket för övrigt knappast någon kvinna i Ryssland skulle få. Eller snarare skulle Malmös busschaufförer inte jobba i rysk kollektivtrafik. Nästa passagerare är en man med en jättelik träningsväska. Spårvagnen rycker igång, mannen snubblar till och trampar kvinnan på foten.

- Har ni elefantfötter eller, kommer det från kvinnan, som ber honom hålla avståndet.

Mannen ser lite skyldig ut, men hon ger sig inte nu när hon fått greppet.

- Ni får väl hålla i lite bättre, nu när ni är så klumpig.

Mannen försöker komma undan och kvider fram en ursäkt:

- Men herregud kvinna, ni förstår väl att det inte var min avsikt, och jag har ju bett om ursäkt. Vad kan jag göra mer?

Nu är han fast, tänker jag med mitt cyniska sinne. Här kommer den slutliga spottloskan, trodde jag.

- Ja, ni kunde ju gifta er med mig.

Spårvagnen stannade till och med, för inte bara jag hade lyssnat. Vi stod där i korsningen över Nevskij i en dödstyst spårvagn och väntade på mannens svar. Till och med barnen tystnade. Kvinnan stod kvar med en min som visade att hon menade allvar. Spårvagnspubliken började skruva på sig efter cirka en minut.

- Nå, ska du svara henne? hördes den första kommentaren.

Mannen vaknade ur sin förvåning, tittade sig omkring och vände sig mot kvinnan.

- Jag ska av vid nästa, vill ni följa med?

- Naturligtvis, svarade hon.

- Bravo, skrek någon, och det hördes applåder.

De steg av på nästa hållplats, först tog han ner väskan, sedan räckte han henne en hand.

- Jag heter Ludmila var det sista vi i publiken hörde.

I låsta artiklar med insinuanta rubriker att spridas i offentligheten försöker lokalblaskans ideologiska lakejer ge sken av att den ökände busschauffören inte var muslim och att därmed hela landet har fått händelsen om bakfoten. Eftersom jag själv är intresserad av analys, beteenden och människor blev jag högst förvånad över dessa artiklar, rättare sagt rubriker, för artiklarna innehöll ingenting nytt i frågan. Bara ideologiskt svammel.

Det som förundrar mig är att frågan överhuvudtaget uppstår, eftersom det är självklart att chauffören är muslim. Annars hade denne chaufför fått löpa gatlopp i samma blaska. En lokal metoo-rörelse hade dragit igång med Amanda som huvudfigur och hjältinna. Men nu slår de fräcka ideologerna tillbaka med att ingenting har bevisats, och de fakta som finns talar för att chauffören inte var muslim. Amanda håller tyst i sin feministiska feghet.

Problemet är att det inte går att bevisa, eftersom fakta döljs. Det är ett lagbrott att berätta om chauffören, men dock inte om Amanda Hansson, som om hon hade varken kön, kultur eller etnicitet. I denna absurda diskussion är det enda tydliga resultatet att frågan är tabu. En av redaktörerna har mage att åberopa Poppers falsifieringsteori, vilket säkerligen skulle fått den gode filosofen att vända sig i graven. Det var inte så han menade, och förvisso är det inte helt lätt att reda ut vad han menade. Men vi kan använda hans teori om falsifiering på ett elegant sätt i just den här frågan, om vi avstår från ideologiska dumheter, vilket ju var Poppers avsikt.

Einstein hade förutsagt att om hans teori var riktig skulle en stjärna lysa upp på himlen ett visst år ett visst datum i en viss position. Vilket skedde, alltså var Einsteins tankar om tid och rum riktiga. De gick att verifiera, medan Popper fann att det viktiga var att de gick att falsifiera, dvs om stjärnan inte dök upp, hade Einstein tänkt fel. Det var beundransvärt att riskera en hel teori på ett enda faktum, tyckte Popper.

Nu förutsäger jag att om mina tankar är riktiga, kommer busschauffören att visa sig vara muslim. Varsågoda att falsifiera. Och det räcker inte med ”religiösa motiv”, en eufemism för det faktum att muslim är inte bara en religion, utan också en kultur och mentalitet.

Jag vill understryka att jag inte har politiska avsikter, jag är apolitisk och har aldrig röstat i hela mitt liv. Jag är inte intresserad. Däremot blir jag upphetsad av ondskans makter, lögn och moraliskt förfall. Och teoretiskt ohållbara resonemang.

Det påstås, med hjälp även av en lågintellektuell professor i teoretisk filosofi, vilket visar på det moraliska förfallet i vänskapskorruptionens förlovade land, att frågan om muslim eller inte är en ”berättelse” och en ”värdering”. Alls icke. Faktum är att en kvinna avvisades från en buss (Muslims only). Faktum är att detta visar vad som håller på att ske och kommer att bli vardag i en förljugen stad. Detta är ett sakförhållande, inte värdering. Att sedan fakta döljs, gör historien än mer intressant. Den hade inte blivit offentlig, om den inte hade varit en ogenomtänkt ilska på sociala media. Men den och andra historier är redan fakta i vardagslivets Malmö. Det märkliga är att detta förtigs. Det kallas ideologi, när livet som levs inte stämmer med livet som beskrivs av makt och media. 

Den stora skurken i hela historien är Amanda. Hon tror att hon kan gå omkring klädd hur som helst i dagens Malmö, där hälften av invånarna är av åsikten att kvinnan skall föra sig på ett visst sätt. Men hon har av föräldrar och skola fått lära sig kvinnans rätt, därav hennes förvåning och ilska när det visar sig att denna rätt inte går hem på Malmös bussar, och en del andra ställen. Malmös majoritet, som inte är malmöiter, ger inte ett ruttet lingon för kvinnans rätt. Det var också den fråga, som borde ha diskuterats, men som inte kunde diskuteras enligt logiken om fiendens fiende. Islam och feminism har en gemensam fiende, och därför ger jag inte mycket för Amandas upprördhet. Vad hade hon väntat sig? Hennes tystnad i efterspelet är talande.

Jag plingar på stoppknappen och stiger av vid teatern ett par hundra meter från kyrkan, som restes till minne av Poltava och segern i Nordiska kriget. Det var 310 år sedan och historien började i St Petersburg. Ibland känns det som den slutar i Malmö.

• Tillb
• Nästa