Jag tror att jag hade rätt, trots Brzeszinski, att det fanns en förståelse till och med i USA härom, men när Sovjetunionen föll avvecklades denna tro i västerländska media och makt. I vår tid tror USA och EU att de med våld och sanktioner kan få ryssar och ukrainare att tänka sig Ukraina som ett annat land än Ryssland. Om containment burit frukt i denna mening, skulle det betyda att, vilket också har skett, Västerlandet i sin helhet och med Nato som spjutspets blev en enda klump av illvilja, som innebar ett hinder för ryssar att leva fritt på egen mark och i sin historia tillsammans med nära och kära.

Det finns ytterst få, kanske ingen, ukrainare som ser sig som ukrainare i den mening som juntan i Kiev framställer det. Å andra sidan finns det en hel massa ukrainare, som ser sig som ukrainare i den ryska meningen. Alla, både ryssar och ukrainare, ser Ukraina som hemland, och de vet var förfädernas gravar finns och husen där de föddes står eller stod.

När sovjetrepublikernas administrativa streck på kartan förvandlades till gränser, blev nära 10 miljoner så kallade etniska ryssar helt plötsligt juridiska ukrainare. Jag minns hur mina vänner på Krim skrattade när de påtvingades ett nytt pass. Historien upprepades i städer, som låg bredvid varandra genom historien och alla krig mot turken, svensken och polacken, men nu låg på olika sidor gränsen. Ryssarnas sommarstugor i Charkov hamnade i Ukraina, ukrainarnas sommarstugor i Belgorod i Ryssland.

Ryssar förstår därför inte varför regimen i Kiev anser sig ha rätt att bestämma över deras marker, särskilt som den kom till makten i en statskupp med hjälp utifrån och därtill leds av judar, georgier, tyskar och amerikaner. Det är inte konstigt att de flesta ukrainare bara hindras av sin rädsla från att ge de så kallade separatisterna sitt stöd. Nu är det inte separatisterna som är separatister, utan juntan i Kiev, eftersom allt är Ryssland. Kampen på Krim, i Donbass och Odessa är patrioternas kamp.

Miljoner ryssar har funnit sin yrkesbana i Ukraina, som under 1900-talet var Rysslands och Sovjetunionens industrilandskap. Men det var ingen nationell ukrainsk industri, utan en mångnationell ansträngning under både tsarer och kommunister. Östra Ukraina kan jämföras med tyska Ruhr-området. Miljoner och åter miljoner ryssar och andra folk arbetade i Ukraina på företag, som byggde flygplan, rymdraketer och helikoptrar och allt annat en supermakt behöver, men som Ukraina inte har något behov av, eftersom andra skulle komma till bättre hjälp. Trodde man.

Det självständiga Ukrainas etablissemang uppfattade inte industrin som ett komplicerat system som måste vårdas, utan som gåvor eller fruktträd, som kan plockas och säljas ut så länge det växer. Det främsta exemplet här är det välutvecklade, tekniskt imponerande gasledningssystemet, som uppfattades som ett utpressningsinstrument. Utan kunskap eller möjligheter att ta hand om ett sådant avancerat system, har de under 20 år hotat att avveckla eller sabotera systemet, om de inte fick enorma summor pengar för transport över "deras" mark. Putins första ord vid makten var att "det är dags att betala för gasen", vilket väckte den hysteri som nu följer även North Stream 2.

Ryssar i Ukraina och ryssar i Ryssland kan inte begripa varför deras land ska bli en Nato-bas för attack mot deras land - Ryssland. Ukraina i Nato är inget fritt val av säkerhetssystem, det är Västerlandets bas för attack mot Ryssland.

Historien berättar att Kiev var huvudstad i ett rike, som omfattade även städer som Polotsk i Vitryssland och Novgorod, Smolensk och Rostov i dagens Ryssland. Riket hette Rus. De ryska berättelserna från den tiden, episka sånger om Vladimir och hans riddare och andra legender, har skrivits ner av etnologer längst upp i norra Ryssland. Archangelsk-regionens kultur har direkta förbindelser med det forntida Kiev och Rus. Ukraina av idag har inga.

Kiev gick under i Tjingiz khans attacker 1240, och invånarna i Rus splittrades, där Vladimirs släkt i öster blev skattskyldiga i mongolernas rike. Moskva tog sig under drygt 100 år tillbaka till självständighet och utökad makt.

I västra delen av Rus förlorades banden till Kiev och städerna erövrades av Litauen, som kom att förenas med Polen. Territoriet var geografiskt delat i två delar av stora träskområden, så att ryssarna här delades i vitryssar norr om träsken och lillryssar söderom.

Under 1500-talet, när Bysans fallit, tog furstarna i Moskva upp manteln och kallade sig kejsare. Tsaren förklarade sin rätt till all rysk mark och gick i krig med Polen för att hämta tillbaka resten av Ryssland. Polen gjorde misstaget att bli katoliker och förlorade genast de ortodoxa vitryssarna och lillryssarna i religiösa förföljelser. Särskilt intensivt var motståndet i Lill-Ryssland, där kosackerna på steppen hade härdats i krigen mot mongoler, tatarer och turkar. Kosack kunde vem som helst bli, det enda kravet var ortodoxi, en idé som kosackerna var redo att stupa för. Ju mer polackerna försökte bekämpa ortodoxin, desto fler stupade på steppen. Kampen gav Gogol anledning att skriva Taras Bulba. På ryska. Läs den, eller se den ryska filmen.

Bogdan Hmelnitskij, kosackernas ledare i min familjs hemstad Zaporozhe, besegrade Polen, marscherade i triumf in i Kiev till kyrkklockornas klanger och skapade en stat som hette Voisko Zaporozhskoje, en motsvarighet till dagens kämpar i Donbass. Moskva inrättade ett demokratiskt parlament 1654 samtidigt som kosackerna inrättade en demokratisk folkförsamling, Rada, i Kiev. Tillsammans bildade de en rysk stat.

Tsar Aleksej tog titeln Tsar över Stora, Lilla och Vita Ryssland och slog tillbaka polackerna från Lill-Ryssland och köpte ut Kiev för 146 000 silverrubel, runt sju ton silver, som Polens rika levde gott på under långa tider.

Dagens ukrainare, lillryssarna, slog sig ner i hela det väldiga Ryssland och gjorde framträdande karriärer i kyrkan, vid hovet, i militären, såklart, och diplomatin. Namnet Ukraina fanns inte, utan ordet betydde och betyder både på ryska och polska "vid gränsen". Ukraina som namn på ett område runt Kiev härstammar troligen från 1700-talet, när området blev en faktisk gräns i krigen mot turken.

Lillryssarna slogs under 1700-talet på flera fronter för Ryssland. Liksom idag köpte svenskarna in sig i den tidens Majdan, där landsförrädaren Mazepa lockade Karl in i en attack för att på den avgörande dagen försvinna. Han hade inget stöd i Ryssland, utan berikade bara sig själv. Det svenska riket gick under i kriget...

Lillryssar och kosacker skrattade gott åt både turken och svensken, lika lättlurade då som nu. För att mildra de lillryska kosackernas temperament och hisnande karriärer i riket, både i hovet, vetenskapsakademin och militären, upplöste Katarina Voisko Zaporozhskoje och flyttade kosacktrupperna till Kuban i södra Ryssland och till norra Kaukasus. Hon besegrade turken och tatarerna och befolkade steppen med bönder från norr, greker, serber, tyskar. Den nya regionen kallades Nya Ryssland, Novorossija, dagens Donbass.

Novorossija var motsvarigheten till Västerlandets Nya Värld, även om det inte fanns en ocean emellan. I Donetsk byggdes industri, i Odessa fick handeln en hamnstad, på Krim odlades vin och byggdes palats, förutom att halvön blev en viktig flottbas. Katarina förverkligade den ryska drömmen att neutralisera Polen, vilket betydde att Ryssland var samlat igen. Processen kan illustreras med ödet för en berömd författare. Författarens farfar var katolsk präst i Vinnitsa, idag en ukrainsk stad. Staden blev nu ortodox igen. Dostojevskijs far flyttade till Moskva, där han arbetade som kirurg. Dostojevskij blev författare, som vi vet, och påstod att "Ryssland bebos av ryssar, nämligen storryssar, lillryssar och vitryssar, vilket är samma folk".

Ryssland gjorde aldrig anspråk på mark utanför Ryssland, ja österrikarna fick till och med Lvov. Men överheten i dessa områden såg sig som polacker. De fortsatte kampen mot det ryska styret. Efter hand uppstod idén att västra Ryssland bebos av "ukrainare", ett folk som står närmare Polen än Ryssland. Rysslands rätt till området sattes ifråga. I mitten av 1800-talet, revolutionernas tid, tog ryska unga intellektuella upp idén om det nyupptäckta folket, på samma sätt som i andra länder. Ukrainafilerna samlade lillryska sånger och dikter, och skrev egna sånger och dikter på det språk som nu uppfanns. Taras Shevtjenko skapade nu sina mästerverk.

Ukrainafilerna mötte motstånd från både tsaren och det ryska samhället, som inte kunde se någon skillnad mellan Lillryssland och Ryssland. De pekade på kosackerna i Don eller Kuban, som verkligen levde en annan vardag än lillryssarna, men det viktiga blev att polackerna drog nytta av ukrainafilin, vilket kylde av rörelsen.

Men den ukrainska idén levde vidare tack vare Österrike, som grundade ett universitet i Lvov och hyrde in historikern Grushevskij för att tillverka en ukrainsk identitet. Det skulle visas att i Lvov och Galizien bor inte ryssar, utan det nya folket ukrainare, och därför kan Ryssland inte göra anspråk på området. Men även polackerna i området skulle få veta att inte heller de kan framställa krav. Grushevskij skapade en ukrainsk historia i Galizien och gav också ut en tidning, i vilken han varje dag presenterade nyskapade ukrainska ord.

Sanningens ögonblick kom under första världskriget. Österrikarna anställde ett folkmord i Galizien på människor som luktade ryskt. Läger, enligt vars modell senare Auschwitz skapades, blev slutgiltig lösning för tiotusentals "russofiler" och andra, mindre subetnos, som talade varianter av ryska, till exempel rusiner, som än idag lever i ett hörn av Karpaterna med den ryska flaggan som symbol.

Den som ville överleva lägret skulle visa att han var ukrainare, men resultatet blev svagt. Lenin har beskrivit experimentet: "Ukrainarna fick besök av föreläsare från Galizien. Resultatet? Bara runt 2000 (av 30 000) var övertygade om sin identitet efter en månad av föreläsningar. Resten blev rasande vid tanken att skiljas från Ryssland och övergång till tyskarna eller österrikarna. Ett märkvärdigt faktum! Det finns inget tvivel... Förutsättningarna för den galiziska propagandan var de bästa. Men ändå var närheten till det ryska viktigaste".

Men Lenin skulle ändå komma att erkänna Folkrepubliken Ukraina, ledd av Grushevskij, och under inbördeskriget drev han tesen att det fanns ett oberoende kommunistiskt Ukraina. Trots att Lenin var medveten om att den ukrainska propagandan inte var acceptabel bland folket, skapade han Ukraina för att försvaga den ryska nationalismen. Lenin stred mot Stalin, som ville göra kantländerna till regioner i Sovjet-Ryssland, inte till länder. Men Lenin vann och alla folk fick sitt eget land i Sovjetunionen, som var en konfederation med utträdesrätt. Ur Lenins Socialistiska Sovjetrepubliken Ukraina stammar dagens Ukraina.

Men det fanns inga ukrainare i det sovjetiska Ukraina. Därför bjöd sovjetmakten in sin ideologiske fiende Grushevskij för att leda ukrainiseringen. Under nästan 20 år fick skolbarnen här lära sig ukrainska och andra ämnen på ett ukrainskt språk. Den sovjetiska byråkratin gick ännu längre och krävde kunskaper i ukrainska för alla ämbetsmän i exempelvis jordbruksministeriet. Ministerierna tömdes på tjänstemän, för ingen hade lust att lära sig ukrainska. Men det fanns de som ville, en byråkrati har ju alltid i överflöd experter på att vända kappan efter vinden. Till exempel Leonid Brezjnev, som i vissa dokument betecknar sig som ukrainare, i andra som ryss. Men det visar bara att det inte fanns något sätt att skilja en ukrainare från en ryss.

Stalin bidade sin tid och stod på sig. Det var omöjligt att studera fysik, matematik och teknik på ukrainska, och all sovjetisk universitetslitteratur var på ryska. Ryska blev obligatoriskt och ukrainofilerna förföljdes som borgerliga nationalister.

Stalin gjorde ändå en poäng av att det fanns ett broderligt Ukraina, och fick en egen stol i FN, medan Ryssland inte var representerat. Men Ukraina fick problem när Stalin i kriget erövrade västra Ukraina, som ockuperades av Polen när imperiet föll. Här återkom också Lvov och Galizien, som aldrig hade varit delar av Ryssland. Den polska regeringens brutala politik hade här skapat en radikal rörelse, Ukrainska rebellarmén, ledd av Stepan Bandera. Det var något i stil med röda khmererna, fast nazister. URAs första hatobjekt blev dock polackerna, som med hjälp av Hitler slaktades i Volynmassakern 1942.

 I samarbete med tyskarna mördade Bandera och URA judar, polacker och ryssar under hela kriget. När kriget vände och sovjetarmén avancerade, blev kommunister det nya hatobjektet. URA slogs mot sovjetmakten som terrorister ända in på 1950-talet. De som flydde bosatte sig i Kanada.

När Sovjetunionen föll hände flera saker i Ukraina. Kommunistpartiet i Ukraina utnyttjade Lenins konstitutionella konstruktion för att skapa en stat, men eftersom kommunismen var slut, fylldes den nya staten upp med Banderas idéer med stöd från Kanada. Rättare sagt, det fanns bara en idé, nämligen ren rasism mot ryssar. De som blev lidande var invånarna i Ukraina, både ukrainare och ryssar. De hade sett Sovjetunionen som ett stort Ryssland, där de bodde i ena hörnet. Men nu skulle de helt plötsligt bli ukrainare.

Ryssland var i kris gällande identitet och självmedvetande. Ukraina hjälpte Ryssland på vägen ut. När de fick höra att en del ryssar på rysk mark med hjälp av propaganda profilerade sig som Inte-Ryssland, väcktes ett raseri. Det stegrades när Krim skänktes till Ukraina av ukrainofilen Chrusjtjov. Det var en avgrundsdjup förolämpning.

Vågorna av påtvingad ukrainisering under 1900-talet övertygade ryssarna om att den ukrainska identiteten inte var något som hade vuxit fram ur historien, utan skapats av propaganda. Motviljan mot ryssar i delar av dagens Ukraina uppfattas av ryssar inte som ett fritt val av etniskt medvetande, utan som en sjukdom till följd av propaganda som måste botas. Ju högre ukrainarna skriker att de inte är familj med ryssar, att de är fiender, att de vill strida för Nato, mot Ryssland, desto hetare blir önskan på andra sidan att rädda dem och bota sjukdomen.

Västerlandets okunniga och okänsliga inblandning tar raseriet till nya, oanade höjder, där ryssarna påminner om föräldrar, vars barn har kidnappats och vänts emot dem. Det är bäst att inte stå i vägen, men det har ännu ingen fattat.

Ryssar har flera anledningar och historiska skäl att se Ukraina som egen mark, och ukrainare, även de mest vilsegångna, som en del av det egna folket, som behöver hjälp att bevara framför allt förnuftet. Västerlandets försök att erövra Ukraina genom att fortsätta presentationen av Inte-Ryssland uppfattas av ryssarna som falsk geopolitik, riktad mot rysk mark. Vladimir Putin är en av ryssarna som vaknat till liv som just ryss, men det var inte han som startade processen, han hamnade rakt i den.

Det finns inget sätt att skilja Ukraina från Ryssland mer än världskrig. Som presidenten har uttryckt det, en värld utan Ryssland har inget existensberättigande. Västerlandets stöd till ett "oberoende" Ukraina med Bandera som symbol gör Ryssland till en oförsonlig fiende. Med därav följande konsekvenser.

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!