Minne och glömska

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad fredag, 27 januari 2023 11:17

Skriven av Stefan Gehander

Svenska företag, både statliga och privata, har någonstans ifrån fått uppdraget att undersöka och meddela alla ryska spår, yrkesmässiga och privata, kunder och anställda, med minsta

droppe ryskt blod. Spåren av blod måste tvättas bort och elimineras, vilket liksom Nurnberglagarna får anställda med ryska spår i familjen, till exempel en dotter med 50% blod och hennes barn med 25% blod, att darra vid minnet av historien. Men från överheten och från det internationella samfundet, särskilt från Tysklands judiska utrikesminister, tyska nassebarn i Reichstag och en kansler som flinar åt Putins meddelande att mördandet av ryssar måste upphöra, hörs dessa bekanta toner. Vår tids Ribbentrop meddelade häromdagen att Tyskland är i krig med Ryssland. Ryska UD har frågat om detta var en krigsförklaring. Dock finns i ryska UD en viss förvirring, eftersom Tyskland  de jure är ockuperat land fortfarande och måste tillfråga ockupationsmakten i viktiga utrikespolitiska frågor. Tyskland kan inte besluta i dessa självständigt. Minnet av och skulden för andra världskriget har förklarats som numera icke närvarande i den tyska politiken av en kansler, som därmed åter utfärdar en historisk dom mot det tyska folket. Själv är han diagnostiserad av den psykiatriska vetenskapen, även om ingen vågar uttala den.

Men kanslern, nazistättlingen och den judiska utrikesministern, som alla förklarat krig mot Ryssland, har stöd av 52% av det tyska folket. Tillsammans med ändringar i det tyska samhället, som infört censur, åsiktsreglering, tvångspropaganda i skolan och företag som letar ryskt blod även i familjelivet och individens friheter, är det lätt att se att totalitarismen växer fram i en demokrati. Folket väljer fram en totalitär makt. Vårt land går samma väg, ja hela Europa, förutom Ungern, av någon konstig anledning, då ju landet var ett äkta nazistland förra gången.

Det finns två sätt att möta historien. Den kan antingen glömmas bort eller spelas upp igen i minnet. Den första varianten är ett sätt att hämnas på historien, ta bort skamfläckarna, tillrättalägga och andas ut. Den andra är att möta både skam och ära med öppet sinne och se efter om det finns någonting av värde, som går att bygga vidare på eller använda i nutiden. Den första versionen är Nietzsche, den andra Hegel.

Tysklands fånige kansler går i täten för den rörelse av nitzscheansk glömska som angriper den ryska världen, där de tyska stridsvagnarna väcker vrede, inte för deras egen skull, utan för att de spelar upp minnet av ofantligt lidande i den hegelianska förståelsen av historien. Vreden riktas särskilt mot den sista människan, som inte bryr sig utan endast söker mat och värme i samhället. Det är en ironi av nietzscheanska mått att denna sista apatiska anpassling, oförmögen att reagera, protestera, långt mindre förstå, inte ens har mat eller värme utan Ryssland. Vreden i Ryssland håller nu på att växa till hegelianska dimensioner, när ryssar anklagas för omänsklighet när de inte vill föda eller värma Europas sista människor. Vredesutbrottet kommer att avslutas med ett hånskratt mot dem som inte förstår att den europeiska antitesen är på väg mot en ny, rysk syntes. Den blir en påminnelse om att ryssar använder historien för att minnas, inte glömma. 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

• Tillb
• Nästa